En grupp barn i färgglada overaller står runt en flicka som nyss har stoppat en mask i munnen. Deras ögon lyser av fascination. Han ser masken slingra sig på den skära tungan innan flickan stänger munnen och sväljer. Så äckligt! Han ryser. Döden är ofattbar, trots att den finns överallt. En överkörd igelkott, vars inre spiller ut på gatan. En kompis pappa. Myran under skon. Döden är både ett ord för en frånvaro och för någonting som händer. Ett ord för hur livet tar slut, hur anden lämnar en varm kropp, i en utandning, en pust. Oförklarligt och definitivt. Som alla andra barn har han undrat vad som händer efter döden. Han har läst böcker där människor dör, utan att det har blivit tydligare. Han har förstått att döden i en berättelse inte är på riktigt. Men den är inte heller på låtsas. Den är på riktigt för människorna i boken, för de gråter och hulkar, och han vet vad det innebär att gråta. Det finns beröringspunkter, smärtpunkter, mellan orden och allt han upplever runt omkring sig. Det är så böcker kan säga någonting som inte är på riktigt men som känns äkta och sant. Han har inte språk för den insikten än, men han berörs, han skrattar och gråter med människorna i boken, och på det viset förstår han vad berättelserna gör med honom. Allt vackert, sorgligt, spännande och skrämmande har sin motsvarighet i en bok. Hela livets kalejdoskopiska spännvidd av känslor och upplevelser, allt som bubblar, pirrar, drar och spänner i kroppen, ut i varje känslonerv, varje fingerspets, allt kan genomlevas i sagan och berättelsen. Världen blir kanske inte mer begriplig, men den vidgas i takt med att han stiger eller faller genom berättelsernas erfarenhetsskikt. Han tuggar på naglarna, svettas av spänning, erfar kärlek, förlust, hopp och död.
Ett annat år. Han ligger på mage i sängen, med ett seriealbum uppslaget framför sig. Han hör sina föräldrar prata i köket, men som genom en hinna, dämpat som ett bakgrundssorl. Han hör sitt namn, men det når inte fram till honom. För hans blick finns bara äventyret som löper över sidorna. Han är fullständigt försjunken, på spänn hela boken igenom. Han gör sig själv liten och osynlig, så att han lättare dras med, slinker in i berättelsen. Han är romarnas betvingare, han skjuter snabbare än sin egen skugga, han befinner sig fastspärrad i en fängelsehåla. Som tur var vet han när leken blir för verklig, och det känns som en lättnad och befrielse att hälla upp ett glas saft i köket. Det dröjer inte länge innan seriealbumet är läst både en och två gånger. Det är sommarlov och hans föräldrar kör skytteltrafik mellan sommarstugan och det lilla samhälle som ligger några kilometer bort. Där det finns ett bibliotek. Så fort bilen stannar på grusparkeringen springer han och hans syskon in i biblioteket och fram till backarna med seriealbum. Han plockar med sig så mycket han kan bära i famnen. Lyckan han känner när han kommer hem igen och slår upp den första boken är obeskrivlig. Nya världar vecklar ut sig i hans inre.
Han är tonåring. Det motbjudande och äckliga i en kropp som växer och stångas med sig själv. Det ibland underbara. Men i långa stunder nästan outhärdliga i att finnas till och känna. Vad som en gång var enbart lust blir en nödvändighet. Böckerna och berättelserna är ett sätt att inte bara fly omvärlden utan också allt han ser och ogillar hos sig själv. Livet som en gång var en lek är nu en ständigt pågående tävling – i skolan, fotbollsklubben, kärlekslivet – där det framförallt gäller att inte hamna efter. Förväntningar och krav. Påhittade eller verkliga – lika ont gör de. Inte som rapp mot huden utan som hantlar i bröstet. Biblioteket är en tillflyktsort. En av få som finns. Där man inte blir bedömd eller måste prestera. Han lånar ryska romaner om kärlek och lantbruk...
Det här var bara några av de minnesbilder som gjorde sig påminda, när jag ville gräva i mina känslor för våra offentligt finansierade folkbibliotek. Vad biblioteken är och har varit för mig – för honom – sammanfattar vad de är och betyder även för många andra människor. Det är samma berättelse som fyller våra munnar. Från de första läsupplevelserna till den nödvändiga tillflyktsorten från omvärldens stök och prestationshets. Man kan också lyfta blicken en aning och fråga sig vad biblioteken betyder för det så fint klingande demokratiska samhället. Folkbiblioteken bär nämligen på en idé om allmännytta och jämlikhet. De vänder sig till alla och är en av få platser i samhället som inte har kommersialiserats.
"Han" i mina minnen är numera fullvuxen och jobbar på ett sådant folkbibliotek. Varje tisdag är det språkkafé. Ett uppskattat arrangemang av bibliotekets besökare, och en tillfällighet för nyanlända att träna sin svenska, och för svensktalande att bredda sina horisonter. Kaféet gästas ofta av en pensionerad professor från USA. Han missar inget tillfälle att bryta ut i lovord över biblioteket och vår verksamhet: "Såna här fina bibliotek finns inte i mitt home country, i USA." Han skulle bara veta, tänker jag, att de fina svenska folkbiblioteken har de amerikanska biblioteken som förebild. Och vem vi har att tacka för det? Jo, en högerkvinna vid namn Valfrid Palmgren.
Ni läste rätt. Samma höger vars livsnerv rycker till när folkbibliotek kommer på tal och framför förslag om att lägga ner, stoppa pengaflödet till eller privatisera folkbiblioteken – samma höger la faktiskt grunden till det offentligt finansierade bibliotekssystemet. Det är inte helt sant. För det är inte samma höger. Den höger som vill utarma folkbiblioteken idag är en höger som har kastat av sig alla pretentioner att framstå som bildad eller kulturell och som perverst nog nästan finner ett slags stolthet i sin ignorans. Det är en historiens ironi, men jag gissar att Valfrid Palmgren kan hålla sig för skratt, där hon sitter i sin himmel och skickar förseningsavgifter till tankspridda änglar. För henne var det statens skyldighet att se till så att alla hade tillgång till goda bibliotek. Det är vad hela hennes livsgärning gick ut på.
Valfrid Palmgrens intresse för folkbiblioteken väcktes 1906, när hon jobbade på Kungliga biblioteket, som vid den här tidpunkten enbart höll öppet för forskare. En dag kom en ung man in till biblioteket för att låna några nya svenska översättningar av engelska socialpolitiska arbeten. Det var "med tungt hjärta", skriver hon, som hon var tvungen att avfärda den unga mannens låneförfrågan. Hon gav honom rådet att gå till ett folk- eller arbetarbibliotek, varpå han svarade att sådana bibliotek "inte var avsedda för folk som ville studera och lära sig något". Nej nu, tänkte Valfrid, och började undersöka det svenska biblioteksområdet. Hon upptäckte flera saker som kunde förbättras, och ansökte därför om pengar för att företa sig en studieresa till USA. Hon beviljades pengar och resan gick av stapeln 1907. Under fyra månader besökte hon åtta delstater och hundratals stora och små bibliotek. Hon passade också på att säga tjena till president Roosevelt.
De stora satsningarna på biblioteken i USA var ett svar på behovet av att integrera alla invandrare som kom i hundratusentals från framförallt Europa. Och Valfrid blev förtjust över vad hon såg. "Den amerikanska library spirit grep mitt hjärta", som hon skrev många år senare. Vad hon hade sett tog hon med sig hem och 1911 publicerades utredningen med den sexiga titeln "Förslag ang. de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjande af det allmänna biblioteksväsandet i Sverige". I utredningen vände sig Valfrid mot de kommersiella lånebiblioteken och slog istället fast att boklån skulle vara gratis. De "allmänna bibliotek" hon föreslog skulle vara öppna för alla klasser och alla åldrar. Så var det i USA. Biblioteken i staterna "äro avsedda för alla samhällsmedlemmar utan åtskillnad och äro i det avseendet det vackraste uttryck för sann demokrati, som tänkas kan". I föreningar, skriver Valfrid, splittras människor av olika åsikter, men om det är någonting som människor kan samlas kring så är det biblioteken. I böckernas värld och i biblioteket är alla lika, "för var och en av dem finns vad han önskar, och de skarpaste antagonister kunna utan att störa varandra sida vid sida tillfredsställa var och en sin smak." En socialist kan bläddra i Kapitalet och en moderat kan låna Camilla Läckberg. Alla blir nöjda och får vad de vill ha.
Valfrid Palmgren föreslog också att ett centralt råd skulle se till att den "goda litteraturen" fanns tillgänglig och att en bibliotekarieutbildning skulle sparkas igång. Framförallt, menade hon, var det staten som hade ansvaret för att allt detta fungerade. Därmed var grunden lagd för de svenska folkbiblioteken som vi känner dem idag. Goda bibliotek till alla. Det är, som Ola Larsmo har föreslagit, högerns kanske viktigaste bidrag till den svenska kulturhistorien. De allmänna biblioteken har förstås förändrat utseende med tiden, i och med digitaliseringen och en ökad invandring till Sverige. Men i grunden ser de ut som Valfrid föreställde sig dem. Hennes utredning skapade en epok i vilken vi fortfarande lever. Om man tänker på hur mycket folkbiblioteken har betytt för människor sedan de skapades är det en helt oöverskådlig insats. Mitt hjärta bultar lite extra bara vid tanken. Många av mina viktigaste läsupplevelser är delvis tack vare henne! Om man sedan tänker på att den utlösande gnistan var en låntagarförfrågan om några engelska socialpolitiska arbeten, så svindlar tanken. Men framförallt har vi Valfrids beslutsamhet och jävlar anamma att tacka. När hon fick en låneförfrågan som hon inte kunde tillfredsställa så svarade hon inte bara nej och la den åt sidan. Hon förändrade hela systemet och därmed samhällets inriktning. Jag är henne oändligt tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar