74. Hilma af Klint

Jag minns inte riktigt när eller var det hände, men jag kommer ihåg känslan jag fick när jag första gången såg en stor målning av Mark Rothko. Inte hemma i soffan, knöligt ihopsjunken i en ergonomisk mardröm, med ena ögat på matta Rothko-avbildningar i Art History och andra på säsongsavslutningen av Robinson. Jag menar live, på riktigt, uppmärksamt ståendes på en utställning med konstverken rakt framför mig. De stora röda och svarta fälten utsöndrar en förkrossande kraft, om man är på rätt humör. Upplevelsen kan kanske för den musikintresserade jämföras med att lyssna på Disintegration Loops medan man stirrar ut i världsrymden. Fantastiskt. Men poängen är att jag knappt hade någon aning om vem Rothko var. Nån sorts expressionist, mindes jag väl från nån faktaruta. Varför målade han som han gjorde? Vad ville han? Fanns det symboler i verket? Var han en del av en tradition? God knows. Men jag älskade det jag såg.

Något liknande kände jag när jag såg Hilma af Klints olika målningar för första gången. Utan nästan någon kunskap eller kontext mötte jag de mäktiga bilderna. Konst som ren färg och form, men kittlande nog sällan riktigt abstrakta nog för att man ska ge upp försöken att se något avkodningsbart innehåll i dem. Personligen är det en av de saker jag uppskattar så mycket med af Klint: Målningarna går att uppskatta på ett rent estetiskt plan, med deras ofta svindlande geometriska former och färgchocker. Men samtidigt kan jag aldrig riktigt nöja mig med bara det. Ögat letar nyfiket efter sammanhang som jag ibland tycker mig ana, men som i slutänden ändå retsamt undgår mig.

Det var ett medvetet val att börja den här texten med att lyfta fram Hilma af Klints bilder som något man förutsättningslöst kan njuta och fascineras av. Det är viktigt att komma ihåg, eftersom diskussionerna om af Klint ofta handlar om så mycket annat. För att förstå dessa diskussioner måste man veta något om hennes liv. Hon var en stor talang med gedigen konstnärsutbildning; det senare var ovanligt för kvinnor i Sverige under slutet av 1800-talet. Hon målade skickligt utförda men konventionella porträtt- och landskapsbilder. Några år in på 1900-talet skulle emellertid hennes bildvärld förändras radikalt. Hon hade likt så många andra vid den tiden fängslats av det sena 1800-talets andliga strömningar och intresset som fanns för spiritism och seanser. Af Klints sökande ledde så småningom till att hon involverade sig djupt i teosofin, en esoterisk rörelse som i sin frikostiga och eklektiska sammanblandning av olika religiösa element kanske mest kan liknas vid modern new age. Det var dessa religiösa föreställningar som låg till grund för de verk som hon idag hyllas för och som ses som abstrakta pionjärverk. Hon betraktade sig bara som ett medium för andar, och målningarna var religiösa bilder bärandes på andliga budskap. Mellan 1906 och 1908 skapade hon över hundra verk, som en del av serien Målningarna till templet (dessa bilder, som ville förmedla kunskapen om alltings enhet, slutfördes 1915 och utgjordes då av 193 verk). De var alltså inte skapade av Hilma af Klint. Inte om du frågar henne. De tillkom bara genom henne. Normalt sett skulle det kanske framstå som lite konstigt med en konstnär som ägnar nästan hela sitt liv åt att försöka luska fram vilka djuplodande budskap hennes egna verk har, men för af Klint var det inget konstigt med det. Målningarna som fysiska artefakter tillhörde kanske henne, men knappast bilderna i sig. För dem var hon ofta lika oförstående som andra betraktare.

Dessa andra betraktare var inte många. Ytterst få fick se hennes verk. Hon ansåg inte att tiden var mogen för dem och hon fick vatten på sin kvarn när hon till sin ateljé bjöd in den framstående teosofen, senare grundare av antroposofin, Rudolf Steiner. Han begrundade verken men lyckades inte tolka dem. Steiner rekommenderade af Klint att inte visa verken offentligt på 50 år. (Det skulle dröja 78 år, fram till en utställning i Los Angeles 1986, innan målningarna visades upp för en världspublik.) Af Klint såg Steiner som en auktoritet, tog till sig av hans ord, och hennes målningar – som kanske hade kunnat bli banbrytande – förblev i många decennier okända för offentligheten.

Så vad handlar alla diskussioner om? Är inte Hilma af Klint bara ytterligare en konstnär vars storhet och betydelse upptäckts av eftervärlden? Sådana finns det ju gott om. Nå, det tycks finnas några skillnader jämfört med flera av dessa andra. En sak som irriterat vissa bedömare (hej Lars Vilks!) är att af Klint inte visste vad hon höll på med. Det vill säga: hon var inte tillräckligt konstteoretiskt medveten och hade vad man vet ingen kontakt med de tankar nere på kontinenten ur vars tankemylla så mycket fruktbar modernistisk konst sprang fram. Bilderna hon skapade hade instrumentellt värde, menar kritikerna. De skulle förstås i en religiös kontext och hade inga konstnärliga syften. Kanske kan man förtydliga poängen genom att göra en hårdragen jämförelse med en apa som kladdar på en kanvas. Om denna apa fem år före den abstrakta expressionismens genombrott kluddat ned något som liknar en Jackson Pollock-tavla, bör den ses som en förgrundsgestalt för riktningen? Hilma af Klint var ingen apa – jag hoppas ingen gör den illvilliga läsningen av mitt exempel – men om hon inte var konstnärligt medveten om varför hon målade som hon gjorde, gills det då? Den här tanken om kravet på teoretisk medvetenhet lever på många sätt kvar. Jag känner flera konststudenter som suckar över att de ständigt måste göra teoretiska analyser av allt de skapar, alltid motivera sina val på accepterad konstnärslingo. Det är högst osäkert om af Klint, som alltså bara såg sig som ett medium i skapandet av sina abstrakta verk, hade den sortens medvetenhet vissa kritiker tycker är nödvändig. Den medvetenhet som exempelvis Kandinsky hade. Men ställer vi sådana krav på konstnärerna så måste vi väl kraftigt nedvärdera en massa underbara naivister också? Jag är inte med på det tåget.

Sedan har vi det här med att af Klint var kvinna. Somliga reagerar med nästan automatisk misstänksamhet när en kvinna lyfts fram så kraftigt i vår genusmedvetna tid. Vilks konstaterar till exempel krasst: "Behovet av att placera en kvinna på en framträdande plats i konsthistorien är stort." Det luktar ideologiskt projekt, fnyser man. Andra menar att man snarare rättar till den skeva bild som gamla (patriarkala) historieskrivningar reproducerat. Redan i inledningen till Hilma af Klints wikipediaartikel kan man läsa att "Hilma af Klint är en av alla konstnärer, framförallt kvinnliga, som först långt efter sin död uppmärksammats och fått det erkännande de förtjänar." Man bråkar alltså om frågan ifall hon förtjänar en starkt framskjuten plats i konsthistorien eller inte och i botten av diskussionerna ligger ofta olika syn på konst, värde och konsthistoria. Vare sig man placerar af Klint i centrum av modernismen eller helt utanför så har man förhållit sig ideologisk i sin syn på vad som är (stor) konst och varför. Vad gäller den saken att hon var kvinna, så är det är klart att det vore ett svagt argument att kanonisera henne bara av den anledningen, men det upplever jag inte att någon vill göra. Det finns många goda argument, som inte har något som helst att göra med hennes kön, för varför hon förtjänar en väl synlig plats i konsthistorien.

När jag står framför Hilma af Klints tavlor bryr jag mig inte särskilt mycket om exakt hur hon står sig i kukmätartävlingen med de andra modernistiska giganterna (en tävling hon själv som sagt var fullständigt omedveten och ointresserad av). Vi får väl se vilka omdömen framtida konsthistorieböcker kommer att ge henne. För över hundra år sen målade en svensk kvinna storslagna abstrakta målningar, några år före de vedertagna pionjärfigurerna för abstrakt konst. Det verkar ovedersägligt. Om hon kunde eller ville backa upp sina tavlor med förment "intressanta" reflektioner om konstteori, det bryr jag mig inte så särskilt mycket om. Ifall det kommer en utställning med Hilma af Klints verk till stan, så vill jag hemskt gärna gå och titta på hennes egendomliga och storartade målningar. Det är, när allt kommer omkring, det som jag bryr mig om.