78. Carl Larsson

"Mamma! Mamma! Det är tyskar i trädgården!"

Den gälla barnastämman skär genom det fridfulla sommarlandskapet. Mamma Karin springer ut på verandan. "Åh nej ... inte nu igen!" Lilla Lisbeth och två tyska turister står bland rosor och pioner och tittar storögt på varandra. Tyskarna mumlar hänfört något om "Heimatgefühl" och "Lebenskunst". "Var vänliga och avlägsna er. Raus!" skriker Karin. Uppe på övervåningen, i bokrummet, sitter pappa Carl. Han har en av sina dåliga dagar. Ett bittert leende spelar över hans läppar. "Jo jo", tänker han, "så här går det när man gör ett spektakel av sig själv och sin familj inför hela världen. Jag vet inte vem som är mest sjuk i huvudet: konstnären vars levebröd är att apa sig inför massorna eller turisten som åker hundratals mil för att se galenskapen med egna ögon."

Ja, vem är egentligen mest galen? Är det den som lägger ut sitt privatliv för allmän beskådan på Facebook eller Instagram? Eller den som lägger stora sjok av sin lediga tid på att maniskt bläddra igenom bilder ur andras liv? Men nej, det här ska inte bli ytterligare en text om samtidsmänniskans beteende på sociala medier.  Jag tänker bara konstatera att Carl Larsson är något slags urtyp för detta beteende. Det alla gör nu var han ensam om på sin tid. Jag kan ha fel och jag har inte gjort någon närmare research, men den svenske nationalkonstnären är mig veterligen den förste som gör sitt och sin familjs vardagsliv till visuellt allmängods.

Det var 1889 som Carl Larsson med familj tillbringade sin första sommar på Lilla Hyttnäs i Sundborn. Egendomen i Dalarna var en gåva från Karin Larssons välbärgade föräldrar. Stadsgossen Carl romantiserade så klart det lyckliga livet på landet, men verkar också ha känt sig uppriktigt hemmastadd på platsen. Våren 1901 flyttade familjen dit för gott. Paret byggde successivt ut och omformade huset efter sina behov. Den engelska Arts & Crafts-rörelsen var en viktig influens. Snart börjar Carl med sina berömda Sundbornmålningar, där vi får se familjen Larsson fira jul, äta frukost, skala äpplen och vattna blommorna. Målning på målning med motiv från vardagen och familjelivet.

Vad drev honom?

Carl Larsson växte upp i ett fattigt hem i en av Stockholms sjaskigare stadsdelar, så var det kanske revanschlusta det handlade om? ("Jag må ha växt upp under eländiga förhållanden, men titta på mig nu! Jag har lyckats!") Konstnären tycks ha haft någon form av mindervärdeskomplex under stora delar av sitt liv. När det var dags för honom själv att bli framgångsrik så stack det i sin tur i ögonen på andra. En nackdel med alltför stor synlighet, då som nu, är ju de oundvikliga hatarna. Ur-hatern själv, August Strindberg, var under en period god vän med Carl Larsson.  Konstnärens ekonomiska framgångar, de solstrålande idyllerna från Sundborn eller vad det nu kan ha varit, fick dock slutligen bägaren att rinna över för den gode författaren (Strindbergs bägare var som bekant inte särskilt svår att få i gungning). I En ny blå bok från 1908 skriver han så här: "Jag känner en man sedan 40 år, som ljugit ihop en karaktär åt sig, eller rättare sagt en karaktärsmask." Carl Larsson kallas för opålitlig, ond, förljugen och "bottenlöst tom". Konstnären tog angreppet mycket hårt, och kanske extra hårt just därför att det någonstans under alla Strindbergs överdrifter och elakheter fanns ett litet korn av sanning.

Eller fanns det rent praktiska anledningar till skildringarna av familjelivet? Carl Larsson uttryckte saken kärnfullt: "Hustru och barn är bra att måla af, och så äro de alltid till hands." Varför jaga världen och historien runt efter motiv, när de allra vackraste finns i rummet bredvid? Till och med konstnärens far Olof, som Carl hade ett närmast hatiskt förhållande till under större delen av sitt liv, får bli en del av familjeidyllen. Dock inte utan subtila pikar. Ta till exempel akvarellen "Farfar och Esbjörn" från 1902. Här framstår Olof Larsson som en gemytlig gubbe som busar med sitt barnbarn. Men notera bakgrunden. Där skymtar skissen till Carl Larssons monumentala fresk "Gustav Vasas intåg i Stockholm". Den undergivne borgmästaren har klara drag av fadern, medan den stolte konungen givetvis är ett porträtt av Carl Larsson själv! Här framträder en obehagligare sida av målarens omvandlande av sitt familjeliv till konst, nämligen makten att styra bilden av de medverkande människorna. Strindbergs brutala angrepp (se ovan) framstår som jämförelsevis oskyldigt. Carl Larsson är och var ju en uppburen kulturpersonlighet. Strindbergs skildring kommer i det långa loppet aldrig att kunna bli något mer än en närmast komisk detalj i vår uppfattning av konstnären. Av Olof Larsson kommer vi däremot med all sannolikhet aldrig få en annan bild än den hans store son gav oss. För honom liknar de ljusa och luftiga tavlorna mest ett evigt fängelse.

Eller var det kanske Karins fel alltihop, med sina nya och kreativa idéer om heminredning, som pockade på att låta sig avbildas? Det var ju inte bara Carl Larssons sätt att slå konstnärliga mynt av sitt hemliv som var nytt. Även Karins idéer om inredning, där ljus, enkelhet och skönhet för alla var idealet, var nya för denna tid. Nu ville man bort från det murriga och överbelastade. Carl och Karin Larsson gick i spjutspetsen för utvecklingen och deras inredning av Lilla Hyttnäs skulle bli oerhört inflytelserik. Paret var "influencers" vi lever med än idag. Jag vill inte göra några alltför stora jämförelser här, men det finns faktiskt en kuslig likhet mellan att betrakta en rad av Carl Larssons Sundbornsmålningar och att bläddra i en samtida IKEA-katalog. Med tanke på hennes kreativitet och historiska betydelse på området, så hade vi så klart kunnat ha med även (eller enbart) Karin Larsson på den här listan. För min del kan jag dock ärligt säga att jag uppskattar den måleriska skildringen av heminredningen, mer än själva heminredningen i sig (även om de naturligtvis inte helt och hållet går att skilja från varandra).

Eller var det helt enkelt i första hand den publika efterfrågan som blev den avgörande faktorn? Carl Larsson var naturligtvis en betydligt mer mångsidig konstnär än vad som framgår av, de visserligen härliga, Sundbornmålningarna. I sin biografi Jag Carl Larsson skriver Per I. Gedin att konstnären i början av 1890-talet hade "tre helt skilda vägar att välja mellan för sitt framtida måleri. Att måla idyller från Sundborn; att bli landskapsmålare i akvarell; eller /.../ symbolist i olja med en stark färgskala". Carl Larsson kastade sig med liv och lust in på den förstnämnda av de tre vägarna. Vad som måhända börjar som ett praktiskt avbildande av det som är närmast till hands, visar sig slå an hos publik och mecenater. Folket fick ett kikhål in i en ny och modern drömvärld. De älskade vad de såg.   Böcker som De Mina, Ett hem och Larssons förde ut hans idéer till en bred publik och sålde som smör. Och det var inte bara i Sverige som hans skildringar från Sundborn blev uppskattade. De rönte också en oerhörd popularitet i Tyskland, föregångare kanske till senare tiders tyska vurm för Pippi Långstrump, älgskyltar och småländska stugor vid skogstjärnar. Turister börjar så småningom flockas till Sundborn. Det larssonska hemlivet är plötsligt allmän egendom. Den strida strömmen av vallfärdande tyskar blir till sist så besvärande att en skylt får sättas upp vid grinden - "Fridlyst område". Det är fullkomligt uppenbart att konstnären hittat en kassako av betydande mått. Varför ändra ett vinnande koncept?

Vad det än kan ha varit som drev Carl Larsson, så är det bara att konstatera att målningarna från Sundborn har fortsatt att reproduceras i oändliga varianter in i vår tid. Affischer med hans motiv skymtar säkerligen i bakgrunden på mången lycklig Instagrambild. Och vi fortsätter att reproducera paret Larssons ideal om det lyckliga hemlivet i sociala medier, genom att lägga upp fotografier på våra barn, sommarstugor och nyplockade blomsterbuketter, och skapar på så sätt bilden av hur ett typiskt svenskt hem ska se ut (men slipper för det mesta tyskar i trädgården). Men precis som för Carl Larsson fungerar kanske bilderna också i hög grad som besvärjelser eller övermålningar av bitterhet, rädsla och ofullkomligheter. Eller som desperata rop efter kärlek och uppmärksamhet. Carl Larsson tycks ha varit en närmast manodepressiv personlighet, som aldrig hade långt till svärtan och misantropin, men framför allt tycks han ha haft ett enormt behov av att bli sedd och omtyckt. Som vi alla vet är behovet av bekräftelse ett av de svåraste att varaktigt tillfredsställa. Jublande framgångar när någon visar uppskattning, ersätts snabbt av misstänksamhet och dysterhet när de vackra orden uteblir. Precis som för drogmissbrukaren måste de gamla kickarna ersättas med nya och bilderna därmed fortsätta att pumpas ut.

När vi ser oss själva i spegeln undrar vi kanske precis som Carl Larsson: Är det här en lycklig människa? Eller en pajas?

"Självrannsakan" (1906)