47. Ernst-Hugo Järegård

Låt mig lista några avgörande händelser i den legendariska Dramaten- och kultskådespelaren Ernst-Hugo Järegårds liv.

1929. Föds i Ystad.

1957. Spelar I väntan på Godot för första gången, en pjäs som följer honom fram till 90-talet.

1962. Börjar på Dramaten.

1991. Deklarerar i ett modereportage att han har slutat bära hatt.

Jag vill börja den här texten där, i Ernst-Hugos storslagna fåfänga. Hans eleganta klädstil var vida omtalad och han kunde ofta ses på stan i finskuren kostym, oxblodsröda stövlar och vidbrättad hatt. Då njöt han, när han blev igenkänd och folk viskade till varandra: "har du sett, där går Ernst-Hugo Järegård." Ernst-Hugo hade ett omättligt behov av att bli sedd och sticka ut, och det är därför hans beslut att sluta bära hatt känns lika självklar i en uppräkning av hans livs händelser som alla huvudroller på Dramaten. Om sin extravaganta stil sa Ernst-Hugo själv: "Även om jag levt som en tiggare i Afrika och inga pengar haft, hade jag satt en jasmin i stjärten." En anekdot kan belysa samma faktum. Ernst-Hugo var på restaurang i Italien och in genom ytterdörren kommer Orson Welles och stjäl alla restauranggästers uppmärksamhet. Ernst-Hugo blir rasande och avundsjuk på blickarna som för en gångs skull vilar på någon annan.

Ernst-Hugo tog med sig extravagansen även upp på scen. Han spottade fram sina repliker, men kunde lika snabbt bli pojkaktigt öm och oskuldsfull. Han spelade ut hela sitt känsloregister, vände ut och in på sig själv, bredde ut sig på längden och på tvären. Se mig, se mig! läser man in mellan alla repliker och gester.

Vad berodde det på? Hur ska man förklara Ernst-Hugos Järegårds behov av att synas och sticka ut?

För att få en förklaring måste man dyka ner i hans barndom. Framförallt för att det var till barndomen Ernst-Hugo ständigt återkom. Barndomens oförlösta önskningar och drömmar blev den källa han öste ur, genom sin långa skådespelarbana. Ernst-Hugo Järegård föddes alltså 1929 i Ystad, en stad man inte förknippar med annat än färjelägen och handboll. Fadern var bankdirektör och ville få en son som i första hand kunde efterträda honom, i andra hand bli militär. Istället fick han en son som redan i fyraårsåldern visste att det var skådespelare han skulle bli. Den unga Ernst-Hugo älskade att iklä sig andra kläder, tonfall och åsikter: ”min verklighet blev att vara en annan”, som han själv beskrev sin barndoms skådespelardrömmar. Ernst-Hugo var ljuslockig, spenslig och till råga på allt kass på bollsporter. Skådespeleriet blev ett sätt att hävda sig och ta revansch, först mot fadern bankdirektören, sedan mot hela Ystad och småstadens inkrökta borgerlighet. När Ernst-Hugo stod inför roller som krävde hans yttersta så försatte han sig i situationer där aggressionen varit som störst och längtan efter kärlek varit som starkast. Och då mindes han fadern och de jämnåriga kamraternas oförståelse. Om Ernst-Hugos far kan sägas att han visserligen var en bullrande och dominerande personlighet, men inte saknade ett slags sinne för humor. Ernst-Hugo fick 1971 besked om att fadern låg på sitt yttersta. Han tog sig hem så fort han kunde, men när han steg in i rummet såg fadern frånvarande på honom, och Ernst-Hugo sa vädjande: "Det är Ernst-Hugo, känner far inte igen mig?" Jovisst, svarade fadern, "men du har ju aldrig varit någon skönhet, så det kan ju fan va detsamma." Sedan slöt han ögonen. Av det här skulle man kunna få intryck av att Ernst-Hugo avskydde sin far, men sanningen är inte så enkel. Det handlade snarare om en invecklad hatkärlek, där Ernst-Hugo också hade ett behov av faderns oförståelse för att själv kunna utvecklas konstnärligt. Revanschbehovet som alltså blev Ernst-Hugos konstnärliga drivkraft var till viss del konstruerat eller medvetet framkallat. Han drog en järnridå kring barndomens upplevelser och lät dem ligga till grund för sina prestationer på scenen.

Hur som helst är det revanschbehovet som kan förklara Ernst-Hugos påfågelaktiga modemedvetenhet. Han ville framförallt inte vara eller klä sig som fadern eller småstadens borgare. Det starka behovet av att överbevisa sin far kan också förklara Ernst-Hugos överrumplande och intensiva skådespelarstil. I egna ord spelade han "som om det vore det sista ögonblicket i mitt liv". Och det visade Ernst-Hugo, om och om igen på landets teaterscener, på film, på firmafester och i reklamfilmer. Ja, i alla sammanhang han fick tillfälle att visa upp sig.

Men nu har jag hoppat fram i tiden, låt mig vända tillbaka och fånga upp några saker som hände på vägen fram till det slutgiltiga erkännandet. När Ernst-Hugo var sexton rymde han från föräldrahemmet och hamnade så småningom i Paris. Ernst-Hugo gick på teatrar och tjusades av de franska expressiva skådespelarna, vars gestik och tonfall låg nära hans eget ideal. Väl hemkommen i Sverige sökte han in till Dramatens elevskola, men nekades inträde. Då inleddes vad Ernst-Hugo kallade sin långa Golgatavandring, med spel på landets olika stadsteatrar. Först 1971 kom han in på Dramaten och skördade framgång efter framgång i roller som Nero, Richard Strauss, Ernst Josephson, Richard III och VD:n i Stig Larssons pjäs V.D.

Gemensamt för många av dessa roller var ett rejält inslag av galenskap och/eller ondska. Det är svårt att tänka sig en bättre skådespelare för att gestalta den sjuke Ernst Josephson, som bröts ned av motgångarna och som pendlade mellan ömhet och hybris. Det är också svårt att föreställa sig någon bättre för att gestalta ondskan i rollfigurer som Nero och Richard III. Ondskan var något som alltid hade fascinerat Ernst-Hugo. När han var liten sympatiserade han med skurken i de deckarberättelser han läste, och i intervjuer om sin fascination har han sagt att ondskan är det mest utpräglade mänskliga draget. I sin yrkesroll hade han möjlighet att tränga in i ondskans väsen, det är vad han älskade och gjorde bäst. Mardrömmen, för Ernst-Hugo, var att spela en vanlig hederlig svensk löjtnant, för "det skulle jag inte klara av” som han själv sa. Ernst-Hugo ville chockera, äckla och överrumpla åskådarna, och punktera deras invanda föreställningar. Att mötas av likgiltighet var den största skräcken.

Vid 90-talets början minskade Ernst-Hugos intresse för teater. Då, som en räddande ängel i en kass film, träffade han en dansk independentfilmare som skulle komma att revitalisera hans karriär. TV-serien Riket blev en enorm succé, och Ernst-Hugo, i rollen som läkaren Stig Helmer i ofrivillig dansk exil, hittade en ny publik. Vem har inte på fyllan citerat ”med plutonium tvingar vi dansken på knä” eller utropat ”danskjävlar!” på väg över Öresundsbron? Vi gör det på grund av vår ambivalenta inställning gentemot dansken och det danska, som ständigt påminner oss om vår egen instängdhet och våra svenska nojor. Lars von Trier har berättat att när han för första gången mötte Ernst-Hugo så drog Ernst-Hugo av en lång monolog av Strindberg. Von Trier visste inte vad han skulle svara, men han gick efter en trasa för att torka av bordet. Sedan blev de goda vänner. Kanske blev de så goda vänner för att de delade samma djupa livsångest och kärlek för litteraturen. Ernst-Hugo var oerhört beläst och har själv sagt att han läste en bok per natt. Det är säkert en saltad siffra men vad spelar det för roll. Han vaknade upp i vargtimmen, alldeles svettig av mardrömmar, och började läsa.

Den andra stora personligheten vid Dramaten delade Ernst-Hugos nattvanor. Jag talar om Ingmar Bergman. Dramaten visade sig vara för liten för de bägge. När Bergman ombads säga någonting om Ernst-Hugo svarade han att han inte hade någonting att säga, och att Ernst-Hugo dessutom var en dålig skådespelare. När Ernst-Hugo fick höra vad Bergman hade sagt var han stor i stunden och sa att Bergman var Sveriges ojämförligt bästa regissör, den enda med internationell lyskraft. Men innerst inne blev han nog sårad och tackade därefter nej till alla jobbförslag från dämonregissören. Ernst-Hugo planerade sin hämnd med von Trier och läckte till pressen att de tillsammans planerade en film om Ingmar Bergman, med Ernst-Hugo i huvudrollen. Skämtet gick ut på att Bergman skulle bli nervös där han satt på Fårö över att bli porträtterad av Ernst-Hugo. Ett mästerligt practical joke, signerat Ernst-Hugo Järegård och Lars von Trier. I grund och botten handlade Bergman och Ernst-Hugos konflikt om att Ernst-Hugo hade svårt för hierarkierna och det ständiga tassandet kring Bergman. Helena Bergström har berättat att hon inför en premiär blev oerhört nervös när hon såg Bergman på första raden. Då sa Ernst-Hugo till henne: du ska inte vara nervös, det är bara Ingvar Bergman, och fortsatte konsekvent att kalla honom "Ingvar" i fortsättningen. 

Ernst-Hugo blev med tiden känd för sin lynnighet. Han kunde tacka ja till en roll bara för att senare hoppa av projektet. Det var så pass att Povel Ramel kallade Ernst-Hugo, med en typisk ramelsk ordvits, för Sveriges mest lovande skådespelare. Men jag tror inte att Ernst-Hugo brydde sig nämnvärt om att han inte alltid höll sig till sina löften eller vad vi i dagligt tal kallar verkligheten. För Ernst-Hugo var teatern och förställningen hans verklighet. Det var där han levde upp och fick utlopp för sina uppdämda känslor. Vi ska kanske vara tacksamma över att han för det mesta höll sig till scenen och inte fick för sig att ställa upp i politiken, där ju, som bekant, en annan pojkaktig, ljuslockig, ljugande domptör har gjort stor succé.

Varför älskar vi Ernst-Hugo Järegård? Det är, trots allt, en berättigad fråga. Genom hela sin karriär spelade han en rad i grunden motbjudande rollfigurer. Jag tror att det handlar om att Ernst-Hugo insåg att det groteska och makabra har en självklar plats i den mänskliga tillvaron, och att det är delar som måste belysas för att nå fram till det genuint mänskliga. Ernst-Hugo menade att de stora ögonblicken, på teatern eller på film, är "när det tragiska plötsligt svänger om i det komiska eller tvärtom. När skräcken slutligen upplöses i ett skratt." Det är ögonblicken då man ser livet i vitögat när det kommer stormande fram, och ändå inte kan hålla nere ett bubblande skratt. Det är när den frånstötande Stig Helmer spänner på sig ett par rullskidor, tar sig komiskt stapplande till Rikshospitalet, bara för att skälla ut sjukhuspersonalen för att det står saker i korridoren.

Det är den mänskliga tillvaron. Man ryser, men man måste också skratta.