Sidor

onsdag 17 april 2019

48. Gösta Ekman d.y.

En gymnasieklasskompis, vi kan kalla honom Peter för det är ändå hans namn, var en gång med på audition till Talang. De tre i juryn gav rött till hans jongleringsnummer, men på vägen av scenen låtsades han fastna med foten i golvet och blev liksom tvungen att släpa den med sig ut. Det tyckte juryn var så roligt att två av dem ändrade till grönt. Två av tre räckte egentligen för att man skulle gå vidare, men tyvärr var det för sent, det var de ursprungliga röda lamporna som räknades. För regler är regler och det är viktigt att de följs, resonerade jurymedlemmarna. Det här visar på två saker: ibland är det verkligen för sent, hur bra man än är. Att man springer 100 meter på 9,50 sekunder är strunt samma om det sker dagen efter OS-finalen. Det visar också att alla människor gillar att se andra snubbla. (Ja, förutom tråkmånsen i juryn som inte ändrade sin röda lampa.) Att snubbla bra, att snubbla roligt, är helt enkelt en konstform i sin egen rätt.

En som snubblade sig in i den svenska folksjälen var Gösta Ekman den yngre. Det hände i revyn Gula hund (1966). Ekman, i en jättestor turban, spelade den snubblande indiske vishetsläraren Mahatma Ekman. Det var hans stora genombrott. Ekman hade tidigare jobbat som regiassistent åt såväl Ingmar Bergman som sin far. Sin far? Ja, Gösta Ekmans pappa var den underskattade skådespelaren och regissören Hasse Ekman, med nästan fyrtio regisserade filmer på sitt CV. Men Hasse var inte den mest kända Ekman i släkten. Hasses far och därmed alltså Gösta Ekmans farfar var den legendariske skådespelaren Gösta Ekman. Hasse Ekman måste ha känt sig stå en aning i skymundan för han sa en gång att han bara var ett bindestreck mellan sin son och sin far. Att både Hasse Ekman och Gösta Ekman den yngre sökte sig till teatern och filmen är ingen tillfällighet. Det var för att komma nära sina pappor och av nyfikenhet: vad är det han har valt framför familjen och barnen? Man kan lite försiktigt ägna en tanke åt hur mycket i svensk kulturhistoria vi har frånvarande fäder att tacka.

Gula hund skapades av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson, och det var som skådespelare i den kreativa duons revyer och filmer som Gösta Ekman utvecklade sin visuella komik. Får jag välja ut två favoriter så får det bli filmerna Picassos äventyr och Mannen som slutade röka. Resten får ni googla er fram till. Gösta Ekman ville efter ett tag vara en del av Hasse och Tages kreativa gemenskap. Men duon ville fortsätta vara en duo, och Ekman fick kalla handen. I stället gick han vidare med egna projekt, bland annat med Papphammar och, mest välkänt, med rollen som Charles-Ingvar Jönsson i Jönssonligan-filmerna. "Sickan".

Tillbaka till snubblandet. Att se någon snubbla kan vara kul eftersom det kommer oväntat. Men det kan vara roligt även i de fall när vi vet vad som kommer att hända. I Papphammar-sketchen "Ensam är stark" river Ekman ett helt vardagsrum. Det kommer inte ett dugg oväntat, eftersom han har på sig rullskridskor, inomhus. Det finns en elegans och en rytm i snubblandet som gör Ekmans prestation oöverträffad. Vi tänker: hur ska han snubbla den här gången? "Vi måste vara vänner med tingen, annars blir tingen förbannade" säger Mahatma Ekman i Gula hund och det skulle kunna gälla för Gösta Ekmans snubblande och nästan hela hans skådespelarinsats.

Det har alltid varit lite löjligt att snubbla. Att snubbla har aldrig varit en dygd. Att fastna med fötterna i mattkanter, stolsben eller trösklar och falla framstupa framåt, det är inte ett tecken på en människa som högrest och värdigt tar sig igenom livet. Den här synen är pregnant sammanfattad i en passage från Obabakoak av den baskiskspråkige författaren Bernardo Atxaga: "det är en mycket bitter lott för människan att vara ensam, och ännu bittrare känns det för den som likt sommarens sista flugor finner sig oförmögen att lyfta och snubblande framlever sitt liv." Så lågt värderar vi snubblandet, att vi jämför det med de patetiska flygförsöken från sommarens sista flugor. Nog är det jobbigt att vara ensam, men det är inte lika illa som att snubbla! Det här tycker jag känns både trist och orättvist. För är det inte så, att vi ibland måste snubbla och ramla i backen, för att kunna se saker och ting från ett nytt perspektiv?

När Gösta Ekman efter hand utvecklade sin visuella komik, där snubblandet är en viktig men ändå bara en komponent, så placerade han sig i en tradition av komiska mästare, mitt bland Charlie Chaplin, Buster Keaton, Harold Lloyd, Stan Laurel och Jacques Tati. Alla snubblade de. Men det finns olika sätt att snubbla.

Den tidiga stumfilmskomiken handlade mycket om klasskillnader. Det var kul att se luffare slå hatten av en elegant klädd herre, eftersom det inte var något den tidens publik var vana att se. Det gick emot den tidens moraliska normer. Efterkrigstidens visuella humor handlade mer om människors vantrivsel i kulturen. Komedi kan fungera som en värjstöt mot yttre tecken på framgång, som när luffaren slår hatten av den eleganta herren. Men den kan också vara en attack mot det hyckleri som vi alla bär med oss. Vi låtsas alla fungera i samhället, när vi egentligen inte gör det. Innerst inne känner vi oss lika vilsna som Papphammar. De stora visuella komikerna låtsas inte. De spelar ut sanningen framför oss, och det är därför vi älskar dem.

Det är här Gösta Ekmans geni ligger. I Papphammar känner vi igen oss själva. Vår otillräcklighet, vår fumlighet, vår vilja och slutligen oförmåga att passa in. Viljan att passa in är kanske mest uppenbar i sketchen "Aftonbladet eller Expressen" från revyn Lådan (1967). Ekman ska köpa en tidning, men kan inte bestämma sig för om han ska välja Aftonbladet eller Expressen. Det är först när Tage Danielsson, som säljer tidningarna, föreslår att han ska kalla på hustrun, som Ekman bröstar upp sig till en patetisk beslutsam manlighet. Det finns ett melankoliskt stråk i många av Gösta Ekmans rollkaraktärer. Någonting sårbart och ömkansvärt. Någon har föreslagit att närheten till döden förbinder alla stora visuella komiker. Gösta Ekman överlevde inte bara ett självmordsförsök 1959, många av hans rollkaraktärer talar också om och skämtar om döden. Om man hade släppt ut monsieur Hulot, Borat eller Papphammar i verkligheten så skulle de antagligen inte ha överlevt länge, men det är den vetskapen som gör dem så verksamma och berörande som fantasiskapelser.

Den franske komikern Jacques Tati var en gång på besök i USA. Han ville träffa de stora stumfilmskomikerna, sina barndomshjältar. När han träffade Mack Sennett, mannen som var den förste att anställa Charlie Chaplin, svarade Sennett på Tatis taffliga försök att prata engelska: "I understand you much better when you don't say anything." Så var det med Gösta Ekman den yngre. Han var förvisso också en ofantligt bra komiker och skådespelare även med sin röst. Men hans geni låg i att han inte behövde säga någonting för att säga oerhört mycket.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar