30. Erik Gustaf Geijer

Erik Gustaf Geijer är trött. Han har planlöst promenerat runt hela dagen, djupt insjunken i allehanda grubblerier. Kroppen har börjat värka och huvudet tynger av filosofiska bryderier. Till slut måste han sätta sig ner för att vila. Tyst sitter han still några minuter. Men så plötsligt knäpper han till med fingrarna, klappar sig själv på huvudet och säger rakt ut: "Det är ändå gott att ha ett sådant huvud!"

Ja, Geijer kan gott ha fått vara nöjd med sitt huvud. Det är ingen idé att hymla med det faktum att jag och mina bloggkamrater (det vågar jag ändå säga å deras vägnar) är svaga för den genuint lärda människan. Den som tycks ha djupa insikter i allt möjligt: konst och vetenskap, politik och religion, historia och filosofi. Aha, en sådan som alltid vinner frågespel, tänker du då. Jovisst, men det räcker inte. Det är ett imponerande partytrick att veta allt möjligt om allt möjligt, men verklig vördnad känner vi bara för dem som lyckas omsätta denna vetskap till självständiga tankar. Man måste ha förmågan att reflektera och filosofera kring sin enorma kunskapsmängd om steget från lärd (eller nörd) till något mer genialiskt ska tas. Det beundransvärda med Geijer är inte i första hand att han var en framstående diktare, tonsättare, historiker, filosof, religionsvetare och samhällsdebattör – det är att han var ledande och självständig inom mer eller mindre samtliga dessa områden.

Det var mycket som hände under 1800-talets första hälft. Romantiken kom och gick. Kapitalismen med sin nya framväxande medelklass ritade om samhällskartan. De stora ideologierna som fortfarande utgör hörnstenar i dagens politiska tänkande – nationalism, socialism och liberalism – fick sina frön sådda här, alternativt fick en modern utformning. I alla dessa sammanhang fanns Erik Gustaf Geijer med och inte bara på ett litet hörn, utan för det mesta som en central figur. För att återvända till metaforen ovan: han inte bara kommenterade och recenserade fröna, i flera fall var det han som sådde dem.

För egen del var det poeten Geijer jag först stiftade bekantskap med och jag tror inte att jag är ensam om det. Han återfinns i alla svenska diktantologier och litteraturhistorier som en av representanterna för den romantiska strömningen. Ärligt talat: han är inte så himla bra som poet. Visst finns det en och annan fin liten strof här och där, men jag ansluter mig till den numera ganska utbredda uppfattningen att hans diktning är stendöd, särskilt den tidiga, götiskt inspirerade. Sven Stolpe inleder sin långa essä om Geijer från 1947 (i samband med hundraårsminnet av dennes död) med att konstatera att den uppburne kulturmannen är kass som lyriker. Det är underhållande sågningar, som kan vara värda att citera:

Geijer är ett exempel på en författare, som genom tvångsläsning av hans dåliga lyrik i skolorna fått ett så - i och för sig välgrundat - anseende för ålderdomlighet och livlöshet, att inte ens de bland hans prosaskrifter, som verkligen är geniala, förmått leva. Alltjämt envisas man med att i skolorna utförligt läsa Geijers lyrik; av proportionerna i de litteraturhistoriska uppslagsverken framgår, att Geijer fortfarande tycks räknas som en stor lyrisk diktare.

Och lite senare:

Det är billigt att gyckla med en svunnen tids poetiska uttryckssätt och förbise, att symbolerna förlorat sitt klangvärde efter drygt hundra år. Men hos Geijer är nästan allt lika dåligt [...] Han har aldrig varit i närheten av den stora romantiska diktens förening av en glödande vision och bärande, levande form.

Trots detta närmast avgudar Stolpe Geijer, som han inte tvekar att kalla ett stort svenskt geni. Men det är som tänkare och god kristen Stolpe beundrar honom. Det är omöjligt att inom ramen för ett kortare blogginlägg redogöra ens för grunderna i alla de politiska och filosofiska tankar som Geijer ivrigt förde fram under sitt liv. Men något måste förstås sägas. Geijer var en ung man i början av 1800-talet, när Napoleonkrigen rasade och Sverige förlorade Finland. Starkt påverkade av götiska idéer ville han bryta med upplysningsidealens dominans på kulturområdet. Estetiskt var han en romantisk radikal, men hans filosoferande ledde honom snart in på konservativa banor. Han menade att människan i första hand måste ses som en samhällsvarelse och personlig frihet kan bara nås inom olika samhällskollektiv, vilket mer konkret handlade om stånden. Geijer försvarade alltså vid den här tiden ståndssamhället. Hans historiesyn var också den romantiskt präglad. Den religiösa Geijer såg Guds plan i historien, som därmed hade en riktning. Han visade under 1830-talet stort intresse för utopisk socialism, men tog avstånd från revolutionära uppfattningar. I sann konservativ anda såg han kontinuitetens värde och betydelse för samhället, som han menade var en naturligt framväxande organism. Han ställde sig också avvisande till den närmast deterministiska historiesyn som inte lämnar utrymme för personlig agens. Man kan säga att Geijer ville förena struktur och individ i sin syn på historiens framfart. I denna veva intresserade han sig starkt för den svenska folkidentiteten och ägnade mycket tid åt mytforskning. Bilden av Geijer som en nationalismen och idékonservatismens fader härstammar härifrån.

Sen kom avfallet. Det var 1830-talets stora kulturella händelse. Den store auktoriteten, professorn Erik Gustaf Geijer, lämnade konservatismen för liberalismen. Det innebar en brytning med flera av hans gamla vänner, av vilka vissa (Israel Hwasser) uttalade sig om liberalismen som en "förslappning i hjärnan". Senare har man tvistat om hur många verkliga förändringar i hans tänkande som det verkligen handlade om (Geijer blev aldrig någon anhängare av varken sekularism eller extremare former av individualism), men klart är att han efter 1838 avfärdade ståndssamhället. När den enskilda individen blev en viktigare komponent i Geijers samhällsfilosofi så följer det tämligen logiskt att han också ville utöka individernas rättigheter. Han arbetade för utökad rösträtt, som han menade stegvis skulle leda till allmän sådan, och var en viktig röst i det slutliga avskaffandet av slaveriet i den svenska kolonin Saint-Barthélemy. Värden som yttrandefrihet och fri opinionsbildning blev viktiga för Geijer. Trots att flera bedömare menat att självaste Karl Marx influerats av Geijer i sina teorier (Marx anger också Geijer i sina källor till Kapitalet) så var han efter avfallet snarare vad vi i moderna termer skulle kalla socialliberal. Sveriges första riktiga sosse? Ja, kanske. Det folkhems-Sverige som komma skulle kan lite drastiskt uttryckt sägas ha börjat med Geijer. Ola Larsmo skriver i en artikel i Ord och Bild:

Allt fast förflyktigas. Samhällets hierarkier rämnar, fattigdom och rikedom växer fram i hittills oskådad omfattning, allt som resultat av samma historiska drivkrafter. Vad bör göras? Han har ett förslag. Man skall ”stanna på halva vägen”. Marknadskrafternas totala lössläppande härjar samhället: bättre då att stanna till, mötas. För mötet, dialogen, är hos Geijer inte något sentimentalt. Historiens riktning avgörs av individer i samverkan, mer än i konkurrens. [...] Ty vad Geijer urskiljer är konturerna av det Sverige som blev. Han skissar på det samhällskontrakt som format det svenska nittonhundratalet. Och vad som då var kontroversiellt och djärvt såg med tiden ut som självklarheter.

En lista över världshistoriens bästa svenskar måste nästan ha med Erik Gustaf Geijer. Stolpe skriver: "Geijer har liksom våra andra svenska genier präglat vårt folks sätt att uppleva både sitt land och sin tillvaro i allmänhet [...] I genial förstoring representerar han samma reaktioner på tillvaron som vi." Geijers inflytande lever inte bara kvar i våra ideologiska idéer, utan också i språket. I sina dikter och i övriga texter har han formulerat ordspråk som lever kvar än idag: "vad stort sker, det sker tyst", "hälsan tiger still", "räds varken fan eller trollen", m.fl. Ändå är det kanske inte främst för det sätt han påverkat Sverige och svenskarna som vi har med honom på listan. Viktigare är nog vår beundran för det där huvudet som han lite självgott klappade på. I den här texten har jag inte talat något om hans rent filosofiska tänkande (ni får själva googla "personlighetsprincipen") och knappt ens skrapat på ytan vad gäller hans idéer om samhälle och historia. Att han också var tonsättare nämnde jag i förbifarten och det är ännu en grej ni får kika in närmare själva. Det finns alltid ytterligare saker att lära sig om Geijer. Vi som skriver den här bloggen önskar att alla våra inlägg ska fungera som en dörr ni läsare kan gå igenom och där ni sedan själva får gå vidare med utforskandet av världen på andra sidan. Vad gäller Erik Gustaf Geijer är den världen nästan outtömligt stor, men oupphörligt fascinerande.