58. Pär Lagerkvist

Ångest, ångest är min arvedel / min strupes sår / mitt hjärtas skri i världen 

[...] 

Och han för mig till dörren. Han öppnar den. Strax utanför tröskeln gapar en avgrund, mörk och bottenlös. Jag skälver i alla lemmar. Jag vill klamra mig fast. Jag klamrar mig fast vid tröskelträet. Då ger han mig en spark. Och jag störtar ned i mörkret, som en stor groda, med sprattlande ben. Löjlig in i det sista.

För ett tiotal år sen kunde man se folk i tröjor med texten "Kafka hade inte heller så roligt". Nu hade väl inte Kafka det mycket värre än vad folk i gemen har, för jävligt som de flesta har det, men jag tänker ändå på dessa tröjor när jag läser tidiga Pär Lagerkvist. Utdragen ovan är från diktsamlingen Ångest (1916), skriven när han var 25 år gammal. Lagerkvist stod inför en samhällelig brytpunkt där Gud inte längre självklart existerade, och det medförde existentiella problem och frågor om tillvarons mening. Han var dessutom inte alls nöjd med den samtida litteraturen, som han i sitt manifest "Ordkonst och bildkonst" några år tidigare hade sågat med fotknölarna: den utgjordes, menade han, bara av massa torr psykologiserande realism som svällde ut över åtskilliga pladdriga romanvolymer. Han efterlyste istället arkitektonisk struktur och okonstlade uttryck. Att få till kombinationerna expressivt och stramt, lidelsefullt och kärvt, är inte så lätt. Men läs Lagerkvists tidiga diktsamlingar, eller varför inte den utsökta novellen "Maurice Fleury" från Järn och människor, så får ni ett smakprov på hur det kan se ut när det faktiskt fungerar.

Pär Lagerkvist hade det med andra ord precis som Kafka inte heller särskilt roligt, verkar det som. Med sitt allvar kan han framstå som en motsats till gårdagens svensk, Nils Dardel. Men faktum är att dessa båda viktiga modernister var goda vänner och ibland har jämförts med varandra, om än mest i kontrasterande syften. Åke Janzon skriver att Dardel och Lagerkvist möts i "den veritabla skräcken för livets brutalitet och den ständigt återtagna och vederlagda drömmen om människans lycka [...] Är det livet eller människan som är det löjliga? Hos Lagerkvist är det (till en början) människan, hos Dardel är det kanske (som sig bör) tvärtom." Lagerkvist kanske tyckte att människan var löjlig, men livet tog han på fullaste allvar.

Jag nämnde tidigare att Lagerkvist brottades mycket med frågan om Gud, och jag tror att det faktum att han aldrig riktigt landade i något svar – han har själv beskrivit sig som en troende utan tro, en religiös ateist – är en anledning till att hans böcker är så fascinerande och läsvärda. Finns det något mer störande än människor som är överlägset tvärsäkra på saker? Även om man händelsevis skulle hålla med dem, så finns det ju liksom inget mer att säga när något bara är som det är. Det är i tvivlet och osäkerheten som vi tvingas reflektera en extra gång. Mycket av den bästa konsten är ambivalent och med Lagerkvist är det aldrig glasklart vad han vill säga. Man läser Bödeln och Dvärgen och känner att det är kraftfulla skildringar av personifierad ondska (i form av just en bödel och en dvärg), men finns det inte också någon sorts sympati för dessa karaktärer? Hur ska man i så fall förstå det? Vad har ondskan för metafysisk karaktär egentligen? Finns där någon Gud eller möjlighet till försoning? Pär Lagerkvist väcker frågorna men ger inga svar. Förmodligen har han dem inte. Ett tydligt och vackert exempel på den svårtolkade gränsen mellan tro och otro som han rör sig kring, är slutorden i Barabbas (spoilervarning!). Romanen handlar om mannen som blev frigiven istället för Jesus och Lagerkvist låter honom efter det brottas med de stora livsfrågorna. Boken avslutas med att Barabbas till slut själv blir korsfäst och sista meningen lyder: "När han kände döden komma, den som han alltid hade varit så rädd för, sade han ut i mörkret, som om han talade till det: – Till dig överlämnar jag min själ." Att han talade ut i mörkret, betyder det att ingen Gud finns där, att det är idel tomhet? Ska mörkret förstås symboliskt eller bokstavligt? Och vad betyder detta "som om"? Är det i själva verket så att han överlämnar sin själ till Kristus, och inte till mörkret?

Några svar tycktes Lagerkvist aldrig ha kommit fram till. När han nästan 40 år efter att ha skrivit Ångest ger ut diktverket Aftonland så finns frågorna kvar.

Varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på
                                             något som inte finns?
Varför förhåller det sig så?
Det finns ingen som hör att någon ropar i mörkret. Men varför
                                                                       finns ropet?

En orsak till att uppskatta Lagerkvist är som jag tidigare var inne på hans rena och okonstlade sätt att skriva. Det är en stil utan tydliga tidsmarkörer och sannolikt har det bidragit till att han fortfarande är så läst och omtyckt. Men det är ändå mest för det faktum att han vågade vara kluven i livets svåraste frågor som jag tycker så mycket om honom. Det finns i hans texter aldrig ett färdigpaketerat budskap eller en snusförnuftig sensmoral. Och det är nog, stilistisk briljans till trots, den största anledningen till att Pär Lagerkvist aldrig blir inaktuell.