39. Gunnar Löberg

Gunnar Vemberg? Reaktionen är förståelig. Det är inte många som hört talas om Gunnar Löberg. Det hade inte någon av oss skribenter på den här bloggen heller gjort för något halvår sedan. Det är svårt att veta var man ska börja en text om honom. Det saknas i hög grad upplogade spår och redan trampade stigar. Här skiljer sig Löberg från de flesta andra på den här listan. Vi ägnar oss naturligtvis inte åt plagiering här på Världshistoriens 101 bästa svenskar, men samtidigt så är jag ju heller knappast den förste någonsin att observera att Anders Zorn var rätt bra på att skildra ljus och rörelse, eller att Carl Larsson tyckte om att måla sin hemmiljö. I de fallen fanns det givna ingångar till personerna ifråga. Det gör det inte nu.

Kanske kan man börja så här: En clown och en leksakshund träffas på en stig i ett öde landskap. Färger sprakar. Ett existentiellt dilemma utspelar sig. Frågor om livets mening och skapandets villkor ställs på sin spets ... Nej, jag vet inte alltså. Ärligt talat har jag ingen aning om vad i helsicke som pågår här egentligen. Det liknar ingen annan konst jag sett, vare sig äldre eller nyare. Jag upplever en vag känsla av obehag, men också (av oklar anledning) en berusande upprymdhet. Det är väl något slags surrealism jag tittar på, antar jag; men en surrealism som har mycket lite gemensamt med något annat jag sett i genren. Jag får en stark känsla av att Gunnar Löberg hade rynkat på näsan åt såväl Salvador Dalí som Halmstadgruppen, men återigen – jag kan inte riktigt förklara varför. Clownen och hunden får mig också att associera till något som typ Lasse Åberg eller Ernst Billgren skulle ha kunnat måla, fast bättre och framför allt mer ... på allvar. Vad nu det skulle kunna innebära.

Jag stötte på Gunnar Löberg i förbifarten, när jag bläddrade igenom Signums svenska konsthistoria inför det här projektet. Jag hade som sagt aldrig hört talas om honom innan dess och det hade inte heller någon av mina medskribenter gjort. Men det var någonting som fick Löberg att stanna kvar hos mig och jag började smyga in hans namn i diskussionen om olika svenska konstnärer. När vi så till sist i slutet av 2018 satt med den slutgiltiga listan framför oss, så kunde vi till vår stora förvåning konstatera att Gunnar Löberg hamnat på en 39:e plats – före Anders Zorn, före GAN, långt före Carl Larsson. Utan att avslöja för mycket kan jag ändå säga att det är få svenska konstnärer som kommer att placera sig högre. Vår sammantagna uppfattning var alltså att Gunnar Löberg är en av tidernas främsta svenska konstnärer. Om vi hittills på det stora hela har hållit oss till någorlunda kanoniserade storheter inom respektive område, så måste nu detta med Löberg betraktas som ett synnerligen udda ställningstagande. Och som ni märker har jag förtvivlat svårt att sätta ord på varför vi gjorde det.

Det föll i alla fall på min lott att skriva om Gunnar Löberg och jag började leta litteratur om honom. Det visade sig inte vara särskilt lätt. Bland de första titlar jag stötte på var Gunnar Löberg: det förbisedda geniet av den produktive författaren och konstnären Bengt V. Wall, en numer tämligen bortglömd svensk kulturpersonlighet, med en oerhörd mängd konstnärligt syftande romaner på sitt samvete. Jag började leta efter boken på bibliotek, men den verkade inte finnas tillgänglig för hemlån någonstans, och att köpa den på antikvariat hade kostat mig 800 kronor. Det blev kort sagt aldrig av att jag läste den, vilket verkar synd efter vad jag kunnat utröna om dess innehåll på annat håll. Walls verk publicerades några månader efter Löbergs död och tycks utmärkas av den även för konstnärsbiografier osedvanliga graden av beundran författaren visar för sitt objekt. Wall kallar Löberg för "den radikalaste av alla konstnärer över huvud taget" och beskriver en konstnär som Paul Cézanne som "jämförlig med Löberg". Orden "genial" eller "genialitet" förekommer på nästan varannan sida. Uppenbarligen har Löberg förmått göra ett oerhört intryck på denne Bengt V. Wall, men hur och varför kan jag alltså inte svara på. Till sist lyckades jag i alla fall rota fram boken Får ej dammas. Målaren Gunnar Löbergs liv och verk ur Carolina Redivivas gömmor i Uppsala, en översikt över Löbergs konstnärsskap som gavs ut 2008 i samband med en utställning på Konstnärshuset i Stockholm. Med hjälp av denna bok, tillsammans med den ändå ganska fylliga information som gick att hitta i Svenskt biografiskt lexikon, lyckades jag trots allt få ihop en någorlunda tydlig bild av mannen och konstnären.

Gunnar Löberg föddes i Strängnäs 1893, utbildade sig till officer i Stockholm och tjänstgjorde även som sådan i tre år, innan han började ägna sig helhjärtat år konsten 1917. Han studerade på Althins målarskola och Kungliga konstakademin, men skulle behålla något av militärens hårda disciplin under hela sin konstnärliga bana. I mitten av 20-talet börjar han experimentera med serier av målningar där samma motiv presenteras på fyra sätt: impressionistiskt, expressionistiskt, som rumsuppfattning och som rent färgmotiv. Nästan som ett olycksfall i arbetet råkar han under sitt försök att avbilda vännen Ernst Zierer (mer om honom snart) som "rumsuppfattning" (i målningen "Mannen som tittar sig själv i nacken" eller "Porträtt E III") snubbla över surrealistiskt måleri så tidigt som 1925.

Utställningen på Konstnärshuset 1927 var tänkt att bli hans stora genombrott. En överdådig katalog trycktes med text på engelska, franska, tyska och svenska. På grund av Löbergs bacillskräck spändes rep upp ett par meter framför målningarna. På baksidan av tavlorna hade konstnären sin vana trogen noterat att de absolut inte fick dammas. All beröring av målningarna riskerade uppenbarligen att rubba hans konstnärliga vision. Redan detta får betraktas som rätt udda, men Löberg hade också andra besynnerliga idéer. På utställningen valde han nämligen att klassificera var och en av målningarna enligt en värdeskala hämtad från den mycket obskyre polske filosofen och konstteoretikern Ernst Zierer (ni vet, han som tittade sig själv i nacken i en av Sveriges första surrealistiska målningar). Förhållandet mellan Löberg och Zierer är en av många märkliga omständigheter i denna historia. Samma år som utställningen gick av stapeln hade Zierer publicerat den privattryckta lilla skriften Die Intuitiven Werke Gunnar Löbergs: Entwurf zu einer Kunstmonographie (nej, jag har inte läst den heller), där Löberg ges en framstående position i hans konstteoretiska system. Löberg å sin sida redogjorde i utställningskatalogen utförligt för de bakomliggande principerna för sin konst, hämtade från Zierer: "Såsom konstnär kämpar jag inte för 'idéer' ... Jag kämpar endast för konstnärliga värden." Zierers värdeskala bygger på en uppdelning av "Ordnungswerk", "Kulturwerk" och "Kunstwerk", där det förstnämnda står lägst och det sistnämnda högst. Dessa kategorier delas i sin tur in i ytterligare underkategorier och relateras till andra begreppsuppdelningar gällande bland annat val av motiv. Det hela framstår vid första påseende som något slags degenererad kantianism – tysk filosofi när den är som sämst och torrast – och tämligen obegripligt i mina ögon. Men kontentan av det hela verkar i alla fall vara att ett konstverk som enbart slaviskt avbildar bör värderas lågt, medan det högsta värdet finns hos det konstverk som betraktaren upplever med intuitionen. Vilka verk som hade denna förmåga var något som enligt Zierer och Löberg kunde avgöras objektivt med hjälp av den förstnämndes klassificeringsschema.

Det intressanta med Zierers filosofi är så klart konsekvenserna den får för Löbergs konst. Löberg målade inte sina tavlor hux flux efter vad som föll honom in, utan efter en strikt ordning och logik baserad på ett underliggande värdesystem. I utställningskatalogen skriver han: "Jag förenar alla riktningar i min person, dock icke för att tillhöra dem, utan för att behärska dem. De skola utplåna det personliga i min konst och därvid också själva utplånas ... Jag är utan riktning och personligt särmärke. Det må tillåtas mig att vara det, när det gäller att nå högre värden." Zierers värdeskala må vara nonsens – men den gjorde Löberg till en konstnär som tog aktivt avstånd från såväl ismer ("riktningar") som fritt personligt skapande, för att istället arbeta efter en egen ordning. Hans verk är skapade efter helt andra premisser än de flesta andra konstnärers, och hur obegripliga dessa premisser än må vara, så har hans arbetssätt det ovedersägliga resultatet att hans konst inte liknar någon annans.

Publiken förstod naturligtvis ingenting. Gunnar Löberg blev deprimerad och åkte till Polen tillsammans med konstnärinnan Beda Elisabeth Karlsson (som han några år senare skulle gifta sig med). I Polen inhandlade han av oklar anledning en samling leksaksfigurer som snart börjar dyka upp i märkliga och en aning kusliga målningar. I slutet av 20-talet dyker också hans första clownmålningar upp. Clownen blir Löbergs alter ego och i de återkommande avbildningarna av "Bröderna Clown" kan vi se två sidor av konstnären: en stående stolt och upprätt, en annan sittande och nedslagen. 1940 reser han till New York och tillbringar en traumatisk tid i USA, där han har svårt att ta in alla intryck. Efter återkomsten till Sverige målar han expressiva verk med röda hundar och sjöbodar. Med tiden kom han att isolera sig alltmer i sin villa i Djursholm. Han har ingen nämnvärd kontakt med konstnärskollegor och slutar helt att ställa ut efter 1939. 1950 avlider han.

Det är lätt att uppfatta Gunnar Löberg som före sin tid. Ett lika rimligt sätt att se på saken är att han i någon mening stod utanför sin tid. Hans sätt att testa olika ismer påminner om postmodernismens lek med idéer. Men hos Löberg handlar det uppenbarligen inte om ironi. Han vill upplösa ismerna, men inte som ett led i någon allmän värdeupplösning – utan för att nå fram till andra, väsentligare värden. Poängen med Löbergs serier var att belysa motivets betydelselöshet – det högsta estetiska värdet hade enligt Löberg seriens sista stadium, "det rena färgmotivet". Men poängen var för den sakens skull inte att experimentera med färg och form för sakens egen skull.  Löberg ville påverka oss och nå in i våra själar. Signaturen "Mats B." skriver i Får ej dammas att Löberg var en konstnär som ansåg att "varje färg rent objektivt äger sin själsliga motsvarighet, varje kulör ger sin oåterkalleliga anklang i människan". Löbergs måleri kan sägas vara en form av mysticism, praktiserad i enlighet med en egen trosuppfattning. Hur och varför Löberg gör det han gör förstår jag egentligen inte riktigt, men det förstärker bara det omtumlande intryck som hans spöklika leksaksmålningar och intensivt färgsprakande sjöbodar gör på mig.

Det är hisnande att leka med tanken på en alternativ konsthistoria där det var Gunnar Löberg som slog igenom på bred front, där Bengt V. Wall skulle gått till historien som hans förste hävdatecknare och där Ernst Zierer hade ansetts som en av de stora konstteoretikerna. Under årens lopp har ju alla möjliga konstiga idéer varit på modet; så svårt är det väl därmed inte att föreställa sig att om saker och ting bara hade gått på ett lite annat sätt, om rätt person varit på rätt plats den där utställningen 1927 eller om rätt förlag råkat snappa upp Zierers konstteoretiska utläggningar, så hade det kanske varit Löberg och Zierer som hade varit allmänt bekanta för varje konststudent idag. Istället är de marginella, bortglömda och till stor del obegripliga fenomen, existerande i ett slags kuslig parallellvärld till den gängse konsthistorien.

Löbergs verk är idag skingrade i olika privata samlingar. Något har kommit bort, ett annat finns på hemlig adress i New York och ett tredje samlar damm i Moderna museets samlingar utan att ha visats upp på 50 år. Man kan ställa sig frågan om karln ens har existerat. Så här skriver Mats B. i Får ej dammas: "Målningarnas splittrade kvalitet, och Gunnar Löbergs slingrande utveckling, väcker ibland tanken att konstnären kanske aldrig existerat ... kan han kanske ha varit ett samlande nom de plume för en konspiration genomförd av några olika konstnärer som arbetade på olika sätt och som genom att skapa honom tillsammans ville kommentera det svenska konstlivet?" Att Gunnar Löberg var en gåtfull figur till sin själva existens, illustreras också av att han så sent som 27 år efter sin död fortfarande kunde återfinnas i telefonkatalogen.

Min ambition är dock att utgå ifrån att Gunnar Löberg faktiskt existerat och att fortsätta lära mig mer om hans liv och konst. Det kommer kanske en dag då jag anser mig ha råd med Bengt V. Walls bok – eller så kommer kanske Löbergs konstnärskap förr eller senare att återupptäckas och nya uttömmande biografier om honom stå uppradade i Akademibokhandelns skyltfönster. Jag kommer läsa, lära och glädjas; men kanske också känna ett styng av saknad när jag tänker tillbaka på den tid då Gunnar Löberg fortfarande var ett mysterium för mig.