Vad är en nörd? Mobbaren på skolgården har sin definition klar: det är en viktigpetter och dryg jävel som behöver sättas på plats. Mobbaren har skäl för sitt ressentiment. Så länge vi lever i ett samhälle som någorlunda värderar kunskap kommer nördighet att fungera som en social hävstång i det långa loppet. Att vara starkast eller tuffast på skolgården är inte längre lika gångbart när man har lämnat högstadiet. Det här vet mobbaren utan att nödvändigtvis kunna artikulera saken, annat än i enstaviga bröl eller mindre raffinerade invektiv som ”glasögonorm” eller ”plugghäst”.
En mer uttömmande definition av en nörd är att peka på egenskapen nördighet och vad som utmärker den, nämligen en passion för ett visst ämne, oavsett om ämnet är naturvetenskap, serietidningar eller musik. Det här är inte intressen som smidigt går att växla in i sexuellt kapital. Francis Galton teoretiserade på 1800-talet att riktiga genier eller nördar ignorerar eller undertrycker sin sexualdrift, libido. Det är den här bilden av nörden som har etablerat sig i populärkulturen på 1900-talet. Det finns vissa kända undantag. Som till exempel fysikern Richard Feynman, som när han var universitetslärare låtsades vara yngre än han var och raggade på kvinnliga studenter. Feynman brydde sig inte om Galtons teorier om hur en riktig nörd skulle vara, han använde sin nördighet för att få ligga. Men i regel ska en nörd ha en begränsad eller frustrerad libido. Även om nörden kan sexualiseras eller fetischeras så sker det just på grund av hans avsaknad av sexualdrift. Själva bristen blir pikant och eggande.
När man skrapar på ytan inser man att nörden och mobbaren egentligen speglar varandra. Både intressemässigt och sexuellt. Nörden är mobbarens stora fiende. Hatet får sin förklaringsgrund när man inser att nörden har större framtidsutsikter. Och omvänt är mobbaren nördens projiceringsyta. Mobbaren är allt han inte är och vill vara: starkare, tuffare och mer sexuellt attraktiv.
En av de bästa teorierna om mobbning jag har hört går ut på att förklara mobbningens uppträdande eller uppvisande karaktär. Mobbaren ger sig på sitt offer inte enbart för att själv få känna sig viktig och bra, utan för att få visa upp det här inför dem som stillatigande ser på. Och inte nog med det: man kan till och med säga att mobbning som företeelse förutsätter vittnen som genom sin tystnad eller oförmåga att ingripa bekräftar mobbaren och händelsens maktdynamik. Mobbning är inte den enda praktik som har den här uppvisande karaktären. Även nördens praktiker, som i många fall uppfattas som solitära (läsa vetenskapliga verk, samla på serietidningar, dyka ner i skivbackar) kan ha en uppvisande funktion. För vem vill nörden visa upp sig? Inför klasskamraterna, naturligtvis. Inför dem som inte förstår honom eller som misskänner hans intressen. Nördigheten är en tillflyktsort, en ensam njutning, en masturbation i det tysta. Men i slutändan vill man bära fram ett resultat i sina händer, som ett offer till alla dem som har tvivlat. (Även när de inte ens har brytt sig om att tvivla.) En matematisk formel, ett unikt seriealbum, en vinylsingel från ett obskyrt skivbolag. För det är vad som ger mening åt alla timmar som har lagts ner på att grotta ner sig i ett ämne som ingen utanför en ytterst liten sfär har koll på eller bryr sig om.
Närheten eller frändskapen mellan nörden och mobbaren kan skänka klarhet över diskussionen om så kallade incels (involuntary celibate) och vad deras frustration och ensamhet kan leda till. Kvinnohatet är bara ett symptom på ett mörkare och mer sjukligt begär efter att få erkännande och beröm. Men nörden kan också vara en hjälte. Om incels står för nördens skuggsida så finns det nördar som i sin gärning representerar allting som är gott och föredömlig med att verkligen kunna och känna passion för sitt ämne.
En mer uttömmande definition av en nörd är att peka på egenskapen nördighet och vad som utmärker den, nämligen en passion för ett visst ämne, oavsett om ämnet är naturvetenskap, serietidningar eller musik. Det här är inte intressen som smidigt går att växla in i sexuellt kapital. Francis Galton teoretiserade på 1800-talet att riktiga genier eller nördar ignorerar eller undertrycker sin sexualdrift, libido. Det är den här bilden av nörden som har etablerat sig i populärkulturen på 1900-talet. Det finns vissa kända undantag. Som till exempel fysikern Richard Feynman, som när han var universitetslärare låtsades vara yngre än han var och raggade på kvinnliga studenter. Feynman brydde sig inte om Galtons teorier om hur en riktig nörd skulle vara, han använde sin nördighet för att få ligga. Men i regel ska en nörd ha en begränsad eller frustrerad libido. Även om nörden kan sexualiseras eller fetischeras så sker det just på grund av hans avsaknad av sexualdrift. Själva bristen blir pikant och eggande.
När man skrapar på ytan inser man att nörden och mobbaren egentligen speglar varandra. Både intressemässigt och sexuellt. Nörden är mobbarens stora fiende. Hatet får sin förklaringsgrund när man inser att nörden har större framtidsutsikter. Och omvänt är mobbaren nördens projiceringsyta. Mobbaren är allt han inte är och vill vara: starkare, tuffare och mer sexuellt attraktiv.
En av de bästa teorierna om mobbning jag har hört går ut på att förklara mobbningens uppträdande eller uppvisande karaktär. Mobbaren ger sig på sitt offer inte enbart för att själv få känna sig viktig och bra, utan för att få visa upp det här inför dem som stillatigande ser på. Och inte nog med det: man kan till och med säga att mobbning som företeelse förutsätter vittnen som genom sin tystnad eller oförmåga att ingripa bekräftar mobbaren och händelsens maktdynamik. Mobbning är inte den enda praktik som har den här uppvisande karaktären. Även nördens praktiker, som i många fall uppfattas som solitära (läsa vetenskapliga verk, samla på serietidningar, dyka ner i skivbackar) kan ha en uppvisande funktion. För vem vill nörden visa upp sig? Inför klasskamraterna, naturligtvis. Inför dem som inte förstår honom eller som misskänner hans intressen. Nördigheten är en tillflyktsort, en ensam njutning, en masturbation i det tysta. Men i slutändan vill man bära fram ett resultat i sina händer, som ett offer till alla dem som har tvivlat. (Även när de inte ens har brytt sig om att tvivla.) En matematisk formel, ett unikt seriealbum, en vinylsingel från ett obskyrt skivbolag. För det är vad som ger mening åt alla timmar som har lagts ner på att grotta ner sig i ett ämne som ingen utanför en ytterst liten sfär har koll på eller bryr sig om.
Närheten eller frändskapen mellan nörden och mobbaren kan skänka klarhet över diskussionen om så kallade incels (involuntary celibate) och vad deras frustration och ensamhet kan leda till. Kvinnohatet är bara ett symptom på ett mörkare och mer sjukligt begär efter att få erkännande och beröm. Men nörden kan också vara en hjälte. Om incels står för nördens skuggsida så finns det nördar som i sin gärning representerar allting som är gott och föredömlig med att verkligen kunna och känna passion för sitt ämne.
Som Mats Nileskär.
Det går knappast att överskatta hur unik Mats Nileskärs gärning är. Sedan
1978 har han varit ansvarig för P3 soul och genomfört över 6 000 intervjuer. (Siffran är dessutom tio år gammal.) Nileskär är den
enskilt viktigaste personen när det gäller att introducera soul, r'n'b
och hiphop till den svenska lyssnarskaran. Det är en enorm kulturgärning och gåva till alla svenskar svältfödda på kunskap om svart musikhistoria. Särskilt innan internets dagar var det till P3 Soul och Mats Nileskärs betryggande röst man vände sig. Nileskär har aldrig varit först med det senaste, vilket har gjort att han har överlevt övergången till en digital tid. I stället utmärks hans program av passionen för ämnet, viljan att ständigt lära sig mer och nytt, och de djupgående och förtroliga intervjuerna.
Nileskärs intervjuer är ovanligt öppenhjärtiga. Det är som om hans intervjustil får intervjuobjekten att verkligen öppna upp sig. När en hiphopstjärna lägger sig på Nileskärs brits (han har väl en sådan?) och intervjuas av en mustaschprydd vit tanig man, som är genuint intresserad av vad du har att säga, så måste det kännas så udda att hjärtat öppnas på helgavel. Men vad vet jag, jag är ingen hiphopstjärna. Det händer att jag snarare identifierar mig med Mats Nileskär själv än med uppväxtskildringar från East Harlem, Hässelby eller Bow i London. Faktum är att den främsta anledningen till att vi (jag tror att jag vågar säga "vi") uppskattar Mats Nileskär så mycket är att vi tittar på honom och ser en frände. Det handlar om en inställning och en glädje som även ligger till grund för det här bloggprojektet. Vi känner igen Nileskärs intresse, hans nördighet, hans ohöljda wiggerism...
Här är en förklaring på sin plats. En wigger är en vit person som uppskattar svart kultur eller som vill vara svart. Ordet är en sammanslagning av orden "white" och "nigger". Jag vet inte om det är någon som verkligen tar illa vid sig av ordet eller av att bli kallad det. Att vara en wigger är närmast löjligt. Jag menar, här har vi vita behandlat svarta som skit i flera århundraden och så plötsligt gillar vi deras kultur. Det är klart att det är lite löjligt. Men jag tycker att vi kan omfamna det.
För några år fick jag upp ögonen för sångerskan Teena Marie, en discodiva från sjuttiotalet. Det finns ett nästan två timmar långt reportage, där Nileskär sitter hemma hos Teena Marie, eller Mary Christine Brockert som hon egentligen heter, i hennes hem i Pasadena och dricker té. Ni förstår av beskrivningen att Teena Marie är vit. Och det finns en anledning till att jag väljer att nämna en vit discodiva, snarare än de övriga tusentals svarta artister som Nileskär har intervjuat genom åren. För Nileskär måste ha känt igen sig själv när han genomförde intervjun. I intervjun med Nileskär berättar Teena Marie om hur mycket uppskattning hon hyser gentemot och får från "the black community". (Det går inte att översätta "the black community" på ett vettigt sätt, och därför gör jag inte det.) Jag misstänker att detsamma gäller Nileskär.
Om det är någonting som förenar Teena Marie, Mats Nileskär och författarna till den här bloggen, så är det intresset för svart kultur. Soul, r'n'b och hiphop är till överväldigande delar svarta musikgenrer. De uppfanns och utvecklades av svarta. Teena Marie är en vit sångerska i en svart genre. Annars har vita ofta haft andra roller inom svarta musikgenrer: som managers (ibland eller ofta till förfång för den svarta artisten), låtskrivare eller arkivarier. Nileskär har tagit den senare rollen. Han är den som dyker ner i skivbackarna, han är den som ordnar och katalogiserar. Nästan helt på egen hand har han byggt upp ett enormt arkiv med intervjuer med mer eller mindre kända soul-, r'n'b- och hiphop-artister. Det är vad han bär fram till oss, som en gåva för oss att uppskatta.
Mobbaren och nörden fortsätter sin dans på varje skolgård. Men skolgården är inte samhället. I vuxenlivet blir mobbaren socialfall, finansvalp, eller i bästa fall rehabiliterad. Nörden blir startup-entreprenör, en incel, eller i bästa fall en person som omvandlar sin passion till nytta för världen eller andra människor. Med den här texten har det verkligen inte varit min mening att påstå någonting så banalt att alla nördar har varit mobbade. Eller att Nileskär eller bloggförfattarna har en bakgrund som mobbare eller nördar. Det vet jag ärligt talat ingenting om. Min avsikt var tvärtom att sätta in nördighet i en social dynamik som jag tror att många människor känner igen och i varierande grad kan relatera till sitt eget liv och sina egna intressen.
Det har varit mycket tal om incels på sistone och nördighet som sådant har fått sig en törn. Men ett samhälle som premierar utåtriktade influencers och entreprenörer behöver sina nördhjältar. De behövs mer än någonsin. Och jag kan inte komma på en bättre förebild än den oförtröttlige eldsjälen Mats Nileskär, ständigt i den svarta musikens tjänst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar