51. Gösta Adrian-Nilsson

Jag upptäckte konst i en fåtölj i Ryd några kilometer utanför Linköpings stadskärna. I all hast hade jag bestämt mig för att söka till kulturvetenskapsprogrammet i nyss nämnda stad, som låg på behörigt avstånd från min hemstad Örebro. Musik, litteratur och film hade börjat betyda mycket för mig under gymnasietidens senare del och ett program som erbjöd möjlighet till fördjupning på diverse humanistiska områden lät helt enkelt väldigt roligt. Ett av de ämnen som ingick var konstvetenskap. Jag visste inte mycket alls om konst, men tänkte att det säkert skulle bli intressant. Det blev det också. Inspirerande lärare och konsthistoriens mästare ökade min nyfikenhet och vetgirighet. Mitt intresse genomgick till en början trots allt snarare en reformation än en revolution. Målningarna av Caravaggio och Monet var fantastiska, absolut, och jag njöt av att få grotta ner mig i dem. Men det var ändå en typ av konst som jag hade sett förut.

Så närmade sig en dag vår kronologiskt upplagda kurs modernismen. Jag minns hur jag satt där, i fåtöljen, och bläddrade igenom sidorna som handlade om denna epok. För varje uppslag möttes jag av något som kändes radikalt annorlunda. Totalt nya idéer gestaltade i besynnerliga estetiska former steg upp från sidorna och brände sig in i mitt medvetande. Från kubismens märkliga geometri över surrealismens irrgångar i det undermedvetna till den abstrakta expressionismens vanvördiga färgexplosioner. Det gick strömmar av små exalterade rysningar längs min ryggrad. Vad är det här för spännande världar som kastas i ansiktet på mig?!

En av de tidigaste svenska konstnärerna vars konst har förmågan att göra mig exalterad på det sättet är Gösta Adrian-Nilsson. Han brukar tillsammans med Isaac Grünewald ses som pionjär och fanbärare för den svenska modernismen. Han var en genombrottsman, en person som likt många andra nydanare mötte kritikens oförstånd. Han och Grünewald var under 10-talets senare år den svenska konstvärldens enfants terribles. Men ärligt talat: Grünewalds konst är inte alltför olik det flera andra av hans generationskamrater höll på med. De var ett helt gäng som åren kring 1910 hade dragit till Paris och blivit Matisse-epigoner. GAN (som Gösta Adrian-Nilsson ofta kallas) styrde istället sin kosa till en annan kulturstad nere på kontinenten: Berlin. Där kom han i kontakt med fransk kubism, italiensk futurism och tysk-rysk expressionism, vilka alla kom att starkt prägla hans egna målningar. Han såg verk av Vasilij Kandinskij och Franz Marc. Ja, det var ju många ismer och namn där. Jag ber om ursäkt. Men säg så här: Grünewald målade i den här stilen, medan GAN gjorde mer så här, eller rent av så här. Känslan jag pratade om förut, den som får en att tänka "vad är det jag ser, vad pågår egentligen här?" får jag mer av GAN än av Grünewald eller de andra svenska konstnärerna som var samtida med dem.

Stilistiskt sammanförde GAN således några radikala modernistiska konstriktningar. Vilka motiv ägnade han sig åt då? För att svara på den frågan kommer vi inte undan att prata om hans privatliv. GAN var homosexuell i en tid när det var olagligt. Mån om sin värdighet höll han sitt personliga liv för sig själv, men hans intressen avspeglade sig istället i hans konst som ofta har tydligt homoerotiska motiv. Fascinerad av maskulinitet skildrade han olika sorters rejäla män, särskilt sjömän. Ibland är de nakna, ibland påklädda, men oavsett vilket ofta poserande. De tycks alltid skildrade med kärlek och beundran. (På det här sättet kan han ses som en arvtagare till den något äldre konstnärsbögen Eugène Jansson, som ju också tyckte om att måla friska, starka – och inte sällan nakna – män.)

I likhet med den samtida Nils Dardel var GAN en stor del av sin karriär en dandy. Han fnös åt den stereotypa konstnärsbohemen, ett stilideal som många av hans kollegor och rivaler förkroppsligade. De var "artister", menade GAN, till skillnad från riktiga konstnärer. I sin dagbok skriver han: "Liksom min gamla idol Oscar Wilde vill jag visa borgarbrackorna att även vi konstnärer kan vara snyggt och propert klädda." Följaktligen var han alltid korrekt klädd. Se själv:

Förutom att ha lite mer stil i största allmänhet, vad utmärkte de "riktiga konstnärerna"? Här spelade GANs kubistiskt inspirerade idéer roll. Han skrev en programskrift som han kallade Den gudomliga geometrin, där han framhävde att den geometriska konstruktionen ska ligga till grund för all sann konst. Fokuset på geometri är ofta tydligt, men framstår även som centralt i hans mer konventionellt figurativa verk, som i denna tavla, en målning som för övrigt hade passat bra bland de lätt skeva och expressionistiska formerna i filmklassikern Dr. Caligaris kabinett. Den som inte är så förtjust i det kubistiska måleriet kan med fördel vända sig till lite senare verk av GAN, där han började ägna sig mer åt surrealism. (Han utgjorde för övrigt en stor influens på de kända surrealisterna i Halmstadsgruppen.) Om någon får för sig att göra en film som korsar Twin Peaks med Trollkarlen från Oz, så finns det målningar av GAN som kan passa som filmaffischer.

Jag vet inte om någon därute kommer att upptäcka tjusningen med konst genom mötet med GANs målningar. Om bara en enda person får den lätt exalterade rysningen i kroppen, den som jag fick när jag bläddrade igenom den moderna konsthistorien en dag för drygt tio år sen i en fåtölj i Ryd, ja då är jag mer än nöjd. Vad ska vi ha konsten till, om inte för att väcka något till liv inom oss? En sorts nyfikenhet och livslust? Gösta Adrian-Nilssons fascinerande skapelser har förmågan att väcka sådana känslor hos mig. Prova du också, vettja.

Tidigt självporträtt (1908) utfört i ganska konventionell stil,
från tiden innan han blev modernistisk nydanare. (Malmö konstmuseum.)

52. Evert Taube

När jag är gammal och ser tillbaka på mitt liv – naturligtvis med whiskyfuktad strupe och med gubbfötterna på en pall framför en värmande brasa – är det inte de tidiga pendlingsmorgnarna eller långa arbetsdagarna som kommer att gå på parad framför min blick. Sådana minnen kommer jag att trycka långt tillbaka i mitt minnes skrymslen. I stället kommer jag försöka erinra mig alla tillfällen då livet log mot mig. Nej till bilden av Rimbo station från ett smutsigt bussfönster. Ja till bilden av en blå himmel, en värmande sol, ett vatten som ligger stilla som ett bonat golv. En flaska Calvados och ett svalkande dopp. En svängom med någon man håller av. Men ja också till de tillfällen då jag har kastat mig ut i livets kaos, rakt ut i det nya och främmande. När man inget vet utan bara rushar på.

Då behöver vi poesi, för att minnas och återuppleva verkligheten. Minnen har som bekant en förmåga att med tiden skrumpna ihop till torkade fikon. Vi behöver ordens rytmiska vals för att försäkra oss om att allting underbart faktiskt har hänt. Vi behöver sång och musik, för att hålla fast vid det där som annars springer bort som irriterande duvor när vi försöker fånga dem.

Evert Taube visste allt om det här. Inte om tidiga bussresor förbi Rimbo station, utan om vikten av att dikta. Och att leva för att ha någonting att dikta om. Som han själv uttryckte det: "meningen med verkligheten är att den ska bli poesi!"

I Evert Taubes diktning hittar vi en mångskiftande verklighet och ett rikt persongalleri: kor, fåglar, bagare, klippor, ryttare, dansörer ängsmark, fiskare, plantageägare, svärmare, sjömän... uppräkningen är inte min, den är Sven Bertil Taubes när han försökte sammanfatta vad hans faders visor handlar om. Och persongalleriet består av figurer som Fritiof Andersson, Karl-Alfred, Rosa på bal, Rönnerdahl och Pierina, bland många andra. Men om man skulle försöka vaska fram två huvudspår i detta gytter av personer, levnadsöden och landskap så skulle man stanna vid naturen och kvinnan. Faktum är att de är oupplösligt förenade i Everts diktvärld. Det här torde inte förvåna någon, särskilt inte de som har tagit några universitetspoäng och är snabba att anmärka att sammanblandningen av naturen och kvinnan är genomgående i hela den västerländska idéhistorien. Men låt oss, bara för ett ögonblick, se världen från Everts horisont.

Sverige är till stora delar omringat av hav och genom alla tider har havet för svensken stått för det Stora äventyret. Smålänningarna på 1800-talet ställdes inför ett val: antingen fortsätta harva i den steniga jorden, eller gå till sjöss och försöka ta sig till staterna som lockade med bördig jord, äventyr och rikedomar. Samma slags val ställdes Evert Taube för 1907 då hans far åkte upp till Stockholm för att hälsa på sin son. Sonen, Evert, hade flyttat upp till huvudstaden och förde ett bohemiskt liv. Fadern ställde Evert inför ett ultimatum: antingen skriva in sig på en internatskola eller gå till sjöss. Evert valde att inte inordna sig skolans disciplinering, han valde friheten och det Stora äventyret, och mönstrade på en båt som tog honom till länder som Sydafrika, Ceylon och Röda havet. 1910 steg han i land i Argentina, där han kom att stanna i fem år. Det var början på en livslång kärlek.

Tiden på sjön har Evert skildrat i sin första novellsamling, Inte precis om kvinnorna. Novellsamlingen handlar, vilket titeln ger en fingervisning om, inte precis om kvinnorna. Det är en samling skepparhistorier, verkliga eller uppdiktade, från Everts tid på sjön. Men mitt bland alla berättelser om myterier, uppkavlade skjortärmar, sjöstänk – och för en landkrabba som mig själv helt obegripliga termer som nakterhus, fockrigg och skutsida – mitt bland alla dessa berättelser om salta sjöbussar och råkurr, har Evert smygit in en, två berättelser om vin, sång och kvinnor. För stormen bedarrar, man lägger till vid en hamn, man befinner sig i en bördig bergsdal, det är kväll och man är ung och man spelar en tango för en kreolska som är tjugo vårar gammal. Man funderar på att kanske, ja kanske... men man hinner inte fundera mer, för strax kommer ett telegram från Europa. Krig! Första världskriget har brutit ut, och Evert bestämmer sig direkt: han måste hem. När han på kvällen tar avsked är han medveten om vad det är han lämnar och vad det är han vänder tillbaka till. "Jag kände att jag nu tog steget från frihet och framtid till traditioner och tvång. Men ändå gick jag." Betraktad från Sydamerika måste Sverige te sig som en kall och helt obegriplig fångenskap. Men hjärtat i Everts bröst klappade såväl för Argentina som för Sverige.

I titelnovellen "Inte precis om kvinnorna" uppmanar en kvinnlig bekant Evert att dikta om kvinnan. Evert gör slag i saken, men först modifierar han begreppet till pluralformen "kvinnorna". Han berättar om sitt uppvaknande intresse, fem år gammal, han berättar om en kvinna i Port Natal som snor hans mössa och som visar sig vara prostituerad, och han berättar om den sköna Maria-Angelica Laferriere. I slutet av novellen erkänner Evert att det inte blev en berättelse enbart om kvinnor. Sol och blomdoft och hav har också kommit med. Och en hel del galenskaper och burleska upptåg. Han skriver: "För resten tror jag inte att man kan berätta något om kvinnorna annat än i samband med allt det där – åtminstone inte något roligt!" Marcel Proust har sagt att vi aldrig åtrår endast en kvinna, utan alla de landskap som hon innebär. Everts berättelser om och kärleksvisor till kvinnan är på så vis också kärleksförklaringar till alla de landskap som hon innebär i visorna: skärgården, ängsmarken och Pampas.

Evert Taubes hyllning av naturen tog sig också en politisk dimension. Han var en stridbar motståndare till de omfattande rivningarna i Stockholms innerstad och till utbyggnaden av vattenkraften vid Sveriges älvar. När Hasse och Tage ville ha ett ledmotiv till filmen Äppelkriget (1971) dröjde det inte lång tid innan Evert hade knåpat ihop "Änglamark". Everts argumentation i visan lär visserligen inte övertyga någon som inte redan är övertygad. Han räknar upp allt som han finner vackert i naturen: "Vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill. Låt dem få leva, de är ju så sköna." Att vädja till människors känsla för skönhet kan säkert vara effektivt, men det är inte särskilt sofistikerat och det skulle bara med tvekan passera i en grundkurs i filosofi. Fast vad visan saknar i logos tar den igen i etos och patos. Ett par månader varje år, när maj och juni är som vackrast, gör den svenska naturen sitt allra bästa för kunna leva upp till Everts kärleksförklaring. Inte utan framgång.

Det ÄR lätt att göra sig lustig över Evert Taube. Povel Ramels kärleksfulla satir ”Balladen om Eugen Cork” är lysande eftersom den fångar så mycket av det som var Evert Taube: sjömanshistorierna där man aldrig vet var Evert slutar och verkligheten börjar och visorna som aldrig tycks ta slut. När Ramel själv träffade Taube blev han förundrad över att den gamla nationalskalden ibland helt opåkallat kunde börja sjunga på sina egna visor. De bara flöt ut genom hans mun. Povel skulle själv aldrig komma på tanken att börja gnola på sin ”Johanssons”. Och det får någonstans sammanfatta min bild av Evert Taube: han var en naturkraft och hans visor lika självklara som skärgårdens saltstänkta stenar eller Pampas grässlätter. Verkligheten blev poesi genom hans hand och röst. Oavsett om det var en hyllning till naturen, en vaggvisa eller ett brev från Lillan.

För några veckor sedan såg jag Sven Bertil Taube sjunga sin faders visor här i Uppsala. Min sambos bror sade efteråt att det var först när han lyssnade på Sven Bertil Taube som han förstod Evert Taubes storhet. Utan att egentligen säga emot honom eller göra det här till en tävling mellan far och son vill jag påpeka två saker, två obestridliga faktum, det är Evert som har 1. skrivit låtarna och 2. skapat Sven Bertil. Skämt åsido, Sven Bertil Taube är en nationalskatt och jag hoppas att han håller på länge till.

Sven Bertil inledde sitt uppträdande i Uppsala med "Så länge skutan kan gå". Och om jag var tvungen att välja en, bara en, av Evert Taubes omfångsrika visskatt och låta den stå för rubbet så skulle jag välja just den. Visan är en uppmaning att sjunga och leva, trots livets motgångar och trots att vi bara vandrar omkring på jorden för en kort stund. Snart ligger du begraven under jord och mull.

Men inte hindrar det alls
Att du är glad och ger hals
Så kläm nu i med en verkligt sju-sjungande vals!

När vägen till arbetet känns lång och tung kan man alltid tänka på Everts ord, och om inte bryta ut i en sju-sjungande vals till sina medresenärers harm och förtret, så åtminstone på ett svenskt vis beskedligt humma med i melodin.

53. Harry Martinson

Jag har alltid tänkt på Harry Martinson som ett barn. Det finns något barnsligt storögt i hans poesi och prosa. I betraktandet av naturens många fenomen finns en ursprunglig nyfikenhet och glädje; i den vaga civilisationskritiken, en oartikulerad skräck påminnande om barnets. Hans texter når djupt, eftersom de träffar det som fortfarande är storögt, nyfiket och skräckfyllt inom oss.

Kanske har denna "barnslighet" (eller vad man nu ska beskriva det som) sin förklaring i hans uppväxt. Harry Martinson blev föräldralös redan vid sex års ålder, sedan hans far gått bort i lungsot och hans mor emigrerat till USA. Han såldes därefter ut i en så kallad "barnauktion", en grym (men kostnadseffektiv) form av fattigvård, där den som krävde minst ersättning från socknen fick ta hand om det föräldralösa barnet. Det ena erbarmliga fosterhemmet avlöste det andra, innan han som sextonåring tog värvning som sjöman. Efter detta följde flera år på haven och på landsvägarna. Harry Martinson fick, som man säger, "aldrig vara barn"; och den som aldrig har fått vara barn tenderar kanske att i högre grad än andra behålla ett visst slags barnslighet genom livet, om inte annat så av den anledningen att gränsen mellan barndom och vuxenhet aldrig riktigt får chansen att dra sitt obevekliga streck genom tillvaron.

Harry Martinsons uppväxt, mycket olik den gängse författarens (för att inte tala om den gängse modernistens), satte spår i hans litterära stil. Göran Hägg har kallat honom för "den proletäraste av proletärförfattare" och "autodidakternas autodidakt". Hans poesi och prosa kan också mycket riktigt upplevas som oreflekterad och intuitiv, men om vi nu beskriver honom som ett "naturbarn" och hans författarskap som "oförstört" (eller något i den stilen), så är det absolut inte för att förringa, utan helt enkelt för att vi känner att det finns något unikt där, ett annorlunda perspektiv på världen, åtminstone delvis härrörande från hans bakgrund. Egentligen vet jag så klart inte vad det är denna uppväxt gör med hans skrivande – den ligger alltför långt ifrån min egen för att jag ska kunna säga något säkert om den saken – men att den gör någonting är jag övertygad om. Det verkar åtminstone till viss del handla om en unik förmåga att se, som formas under många och långa år i exotiska hamnar och fattiga torp, och sedan också bevaras även när Martinson med åren blir en lärd och socialt accepterad kulturman.

Talangen och intresset för att betrakta, gjorde Harry Martinson till en författare av osedvanlig naturvetenskaplig lärdom. När han ser på naturen är det med en detaljrikedom och sakkunskap som är imponerande. Hans poesi är fylld av skogsstjärnor, fältpiplärkor, ängsspindlar, katalpaträd, kabbelekor, glansbaggar och harkrankar. Detaljrikedomen i betraktandet kunde också ge hans verk visionära egenskaper utöver det vanliga. I rymdeposet Aniara åstadkoms namnmagin genom helt påhittade begrepp som goldonder, mimarob, fototurb, fonoglob, och gopterade tensorklasser. Den allra mest fascinerande av diktverkets många poetiska nyskapelser är den så kallade "Miman". När rymdskeppet (eller goldondern) Aniara hamnar ur kurs från sin resa mot Mars och beger sig ut på en tröstlös färd in i oändligheten, så blir den märkliga Miman dess enda minne och kontakt med omvärlden. Miman fångar upp bilder och ljud från universum och återger dem för passagerarna. En 2000-talsmänniska associerar ofrånkomligen till samtida informationsteknologi, med vilken hon (Miman är en hon) bär många likheter. Men det finns också stora skillnader. Om man på 50-talet såg Miman som en vision av en avlägsen framtid, så betraktar man kanske henne nu snarast som ett fenomen från en parallellvärld, där den informationsteknologiska utvecklingen tog en annan riktning. Miman tycks till exempel i högre grad än våra datorer vara utrustad med egna känslor och tankar; det finns över huvud taget något organiskt över henne. Dessutom tycks en del av hennes magi bestå i att människorna verkar vara närmast helt oförmögna att kontrollera och styra henne. Hon är visserligen skapad av människohand, men väl skapad framstår hon snarast som en upphöjd gudom, som skänker sina bilder till människorna efter egna, för människan okända, lagar. På något vis bär hon mer likhet med den av Martinson så älskade Naturen, än med den informationsteknologi som skulle komma att utvecklas så explosionsartat decennierna efter Martinsons död.

Det finns åtminstone ett mycket fascinerande exempel på hur Miman direkt och konkret inspirerat till visionärt skapande. År 1959 sattes en opera byggd på Martinsons rymdepos upp på Kungliga Operan. Projektet samlade en mängd stora kulturnamn – librettot var skrivet av den modernistiske poeten Erik Lindegren, dekoren skapad av ingen mindre än Sven "X:et" Erixson, sjöng gjorde bland annat Kjerstin Dellert och musiken skrevs av Karl-Birger Blomdahl. I operan finns några avsnitt där Blomdahl musikaliskt försöker skildra Miman. Dessa så kallade "Mimaband" är fascinerande kollage av ljudlandskap, som blev de första elektroniska musikstycken att spridas till en bredare publik i Sverige. Martinsons vision nedskriven på papper hade förvandlats till en lika framåtsyftande vision i ljud. Det storögda fosterhemsbarnet från det fattigaste fattig-Sverige blev indirekt en pionjär inom den elektroniska musiken.

(Paus för att låta tanken svindla ett tag.)

Aniara kan så klart också läsas som en förtäckt samtidsskildring. Den oändliga rymden omger ju även oss här på jorden, att vår resa slutar med döden är lika säkert som för Aniaras passagerare och de olika försök till meningsskapande som folket ifrån Gond ägnar sig åt har sin motsvarighet i vårt eget här och nu; skillnaden är väl egentligen bara att vi har en vidare yta att röra oss på, att jordklotet och dess möjligheter trots allt är större än vad som erbjuds på goldondern Aniara. En del av Martinsons diffusa skräck för civilisationen tror jag bestod just i känslan av att utvecklingen gör även vår värld mindre – ju mer av våra liv som blir förnuftigt rutinartade och standardiserade, desto mindre utrymme för överraskande och nya upplevelser; ju mer av världen som hamnar under civilisationen, desto mindre plats för det okända och för äventyret. Dikten "Flygardikt" från diktsamlingen Passad formulerar det sistnämnda på ett träffande sätt:

På väven Asien vi sågo ner
men källans lotus såg vi aldrig mer.
Och Orinoccos alla tusen bad
med fisk och ormbunk doldes under blad.

Vi såg vad flygarperspektivet gav.
En matta blott blir äventyrets hav.
Sierrans toppar tryckas bara ner
och likt ett sillfjäll skogens göl sig ter.

/.../

När vi blev gamla och fick flygarskägg
och gick med flygpension bland björk och hägg,
fann vi att mycket hade undgått oss.
Och eftertänksamt sög vi våra bloss.

Utvecklingen har gett oss möjligheten att blixtsnabbt kommunicera och resa över enorma avstånd, men det har skett på bekostnad av de magiska detaljer som Harry Martinson älskade. Till sist finns bara en plats kvar som undsluppit civilisationens grepp, en enda punkt att blicka ut emot från det enorma växthus som blivit vårt hem – den oändliga rymden. På så vis blir vår tillvaro alltmer lik den som Aniaras passagerare är fängslade i. Allt detta är så klart romantiskt och i viss mån, ja, barnsligt, men det har en djup förankring i den moderna människans känsloliv och det är därför vi blir berörda av Martinsons verk.

Det är dock inte bara hans verk vi blir berörda av. Liksom vi känner ömhet för barnet, så känner vi också ett slags ömhet för personen Harry Martinson. Likt barnet kände han ett främlingskap i den vuxenvärld som är kulturens och vi känner kanske lite till mans att det var detta som i viss mån ledde fram till hans tragiska slut. Det man åtminstone får ge den akademi som delade ut det på många sätt så beklagliga Nobelpriset, är att de lyckades formulera en motivering som verkligen ringar in essensen i hans författarskap, nämligen att det "fångar daggdroppen och speglar kosmos". Precis så är det. För Harry Martinson öppnade sig de oändliga perspektiven såväl i naturens minsta lilla torva som i det svindlande himlavalvet; och när han med stora ögon skådade upp mot det stjärngnistrande mörkret fann han både luffaren Bolles frihetskänsla och goldondern Aniaras skräckfyllda resa genom intet. Harry Martinson blir på så sätt inte bara en god författare, utan också en vägvisare i det alldeles särskilt givande slag av levnadskonst, som består i att kunna se det eviga i såväl ängsspindel som goldonder, harkrank som fonoglob.

54. Ernst Josephson

Framgång är som sprit och komfort, man vänjer sig vid den och till slut lägger man inte märke till den. Är det inte av just den här anledningen som framgång, särskilt långvarig framgång, som företeelse inte är särskilt spännande? Framgångsrika människor vänjer sig vid sin framgång och blir därmed en aning slätare till karaktären. De bästa värjer sig så gott de kan, utan att slippa undan. Det finns en orsak till att så många av dem gärna lyfter fram sin problematiska barndom eller alla hinder de har varit tvungna att ta sig förbi för att äntligen nå erkännande. Det är för att de innerst inne känner på sig att framgång och vinster bara är intressanta som delar av en större berättelse, och att det inte finns någon dramatik i ett livsöde som ständigt kröns av framgångens lagerkrans. Ytliga tecken på framgång, priser, vinster, applåder och goda recensioner, har dessutom någonting oerhört tillfälligt över sig. Jag vill inte verka okänslig för hur mycket övning som krävs för att bli bäst, eller väldigt väldigt duktig, men så länge man har lagt ner sina tiotusen timmar så är framgång till stor del ett resultat av tillfälligheternas spel och som sådant beroende av att man befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle.

Det är inte lätt att vinna, men det är knappast en konstform.

Att förlora däremot, och att förlora vackert. Det väcker alltid min sympati och beundran. Ge mig förluster med dunder och brak. Ge mig David Luiz tårar, Napoleons fall. Ge mig Ernst Josephson, den svenska konsthistoriens vackraste förlorare.

Du har läst om Marcus Larson, sinnebilden av en romantisk konstnär. En målare som inte brydde sig om hur naturen såg ut i verkligheten, utan som vände sig inåt och försökte uttrycka någonting som var "frukten av hans eget geni eller (...) fläkten av en befruktande gudomlig andedräkt", som en gammal tysk identifierade som konstens två möjliga inspirationsflöden. Men som alla epoker tog även romantiken slut. På 1880-talet hade romantikens blossande skönhetslängtan brunnit ut och slocknat. För att acceptera målaren Richard Bergs samtidsskildring levde man i de "svarta långbyxornas tid". Nu var det "naturalismens grå dimmor" som gällde.

In träder Ernst Josephson. Han kom med liv, han kom med färger, han kom med romantikens låga fortfarande vid liv i bröstet.

Han kom för sent. 

Redan som ung grabb var det Ernst Josephsons stora dröm att bli konstnär. Men inte vilken dussinkonstnär som helst, utan en konstnär med stort K, en konstnär av Rafael, Tizian och Rembrandts kaliber. Tjugo år gammal säger han att han ska bli Sveriges Rembrandt eller dö. Har ni hört på maken? Det är inte ofta en människas hela ambition, alla hans drömmar och fåfänga, är inkapslat i ett citat på samma sätt. Och Josephson var dessutom beredd att offra allt för att en gång i framtiden uppnå sin dröm. I ett brev från samma tid skriver han att han ger fan i penning- och brödbekymmer, "bara jag kan bli konstnär, det är det enda jag har att leva för i detta livet." Att förneka kroppens behov är förstås en markör för den romantiska lidande konstnären, och många mästerverk har skapats på tom mage. Men även med det i tankarna väcks ens moderskänslor till liv, när man läser om Ernst Josephsons ringaktning gentemot kostcirkelns rekommendationer. Man vill ropa genom decennierna: klä dig ordentligt, sov tillräckligt och ät bra pojk!

Inte för att han skulle ha lyssnat. Ernst Josephson övade, han la ner sina tiotusen timmar, men de yttre framgångarna uteblev. Det var Ernst Josephsons livs olycka, att erkännandet aldrig kom, och när den väl kom, kom den för sent. Konstvärlden hade på 1880-talet traskat vidare och lämnat romantikens fantasifulla farkost rostig och fallfärdig i dikesrännan. Det var först när konstvärlden tog ytterligare ett steg, mot symbolism och spiritualism, som Josephsons målningar blev à la mode.

Då började man uppskatta Ernst Josephsons vridna figurer. Motivet till Strömkarlen (1884) kom till Josephson på det mest romantiska sätt man kan föreställa sig. 1872 befann han sig i Eggedal, en vacker dalgång i Norge, och i en drömsyn såg och hörde han Näcken spela i forsen. Ernst Josephson återkom till motivet Strömkarlen/Näcken i ett antal målningar under tolv års tid, innan den sista versionen erbjöds till Nationalmuseum. Det enda stora, och det skulle visa sig oöverkomliga, hindret var att museet inte ville ha målningen. Inte alls. Inte under några villkor. Nationalmuseums kallsinnighet gjorde Prins Eugen, en av Josephsons vänner, så förbannad att han köpte målningen för egen räkning och hängde upp den på Valdemarsudde, där Näcken fortfarande spelar för besökare som inte känner till den stormiga bakgrundshistorien. Motivet har tolkats på ett antal skilda vis: är det konstnären, Josephson själv, som spelar under vattenfallet? Är det två livsprinciper som står mot varandra - det lugna i Näckens orörliga gestalt i kontrast till vattnets våldsamma rörelse - som redan nämnda Richard Berg har föreslagit? Handlar motivet om narcissism, autoerotik, sublimering eller bisexualitet? Eller handlar målningen rentav om skapandets villkor? Inget vet, men det är vad som är så härligt med konst. Att vi med sådana frågor kan sysselsätta horder av konstvetare med arbetsuppgifter.

De uteblivna framgångarna drev Josephson till självtvivel och misstro gentemot andra människor. Men det var personlighetsdrag som fick ett tvärt slut när han mot slutet av 80-talet insjuknade i vad vi idag kallar schizofreni. Josephsons vänner har vittnat om hans personlighetsförändring efter insjuknandet: hans milda drag, hans tillmötesgående leende. I perioder av extas började han också inbilla sig att han var Gud eller Kristus själv. Gåslisa (målad någon gång 1888-1890, det vill säga i början av sjukdomsperioden) är till kompositionen lik Strömkarlen och föreställer vad som skulle kunna vara en bebådelsescen. Jag vet inte vad målningen vill säga men just därför säger den oerhört mycket. Det är en oerhört udda, mystisk och samtidigt vacker målning.

Den anatomiskt kunnige eller naturintresserade hittar säkert detaljer att anmärka på i Josephsons målningar. Hur är det fatt med Näcken eller Gåslisas proportioner egentligen? Och vad har näckrosor, som ju växer i stilla vatten, i ett vattenfall att göra? Men det är kritik som naturligtvis skjuter över målet. Josephson var lika lite som Marcus Larson intresserad av att avbilda en faktisk verklighet. Snarare är det så att varje verkligt konstverk (även de som påstår sig vara naturalistiska) presenterar oss med en vision av världen och vill få oss att se genom konstnärens ögon. Då är det mindre viktigt att pricka rätt i anatomin eller naturkunskaperna. Strömkarlen, Gåslisa och Blommans själ (1895) är visioner gestaltade i färg och form. I den senare har formerna förandligats till en kraftfull färgmättad syn av solljus, en strängaspelande yngling och en nedåtgående sol. Richard Berg ansåg att ”bilden torde vara en av de mest immateriella, översinnliga skapelser, som någonsin tillkommit”. Jag skulle vilja lägga till Anna Järvinens röst och kanske en slinga av Bach, annars är jag beredd att hålla med.

Vad är Ernst Josephson i förhållande till sina samtida konstnärskollegor Anders Zorn och Carl Larsson? Zorn och Larsson är uppburna nationalkonstnärer, stötta och blötta i det kollektiva medvetandet. Ernst Josephson får man ha ifred. Hans plats på listan mäts ut av avståndet mellan hans drömmar och ambitioner och verklighetens nederlag. Han som aldrig blev Sveriges Rembrandt siktade högt men togs ständigt ner på jorden av en oförstående omvärld. Det ska han vara glad för, tänker jag. Han slapp bära framgången som en förruttnelse i sitt bröst. Nu kan hans liv liknas vid vackra företeelser som en tappad palettkniv, en missad straff eller ett bortsprunget tillfälle. Men det är förstås lätt för mig att säga. Om den här bloggen, mot all förmodan, skulle leda till ära och berömmelse. Skulle jag stålsätta mig mot erkännandet? Skulle jag tacka nej till berömmelsen? Skulle jag ha kraft och mod att värja mig mot alla fördelar som radar upp sig längs framgångens kungsväg?

Jag vet ärligt talat inte. Men för säkerhets skull ber jag läsaren att inte rekommendera den här bloggen till sina vänner.

55. Povel Ramel

1944.
Andra världskrigets slutskede.
Tyskland och Wehrmacht samlar sig till en sista fåfäng motoffensiv.
Världen. Håller. Andan.

Fast... inte riktigt hela världen. För i Tranås har Johansson fått en platta ifrån Staterna och satt ihop sin egen boogie-woogie-vals.
Nu spelas den på vartenda ställe där man överhuvudtaget spelar alls.
Och det ska vara tre slag i takten och honky tonky tonky tonk - tjafs bom, honky tonky tonky tonk - bom tjafs.

1944 var året då Nazityskland sjöng på sista versen, det var också året då Povel Ramel slog igenom med dunder och brak med "Johanssons boogie-woogie-vals". Det här var bara en av många gånger då Povel Ramel och Världshändelserna hade ett rendezvous utan att se varandra i ögonen, till synes fullkomligt ointresserade av varandras göranden och låtanden.

Sex år tidigare hade de som av en tillfällighet stött på varandra på en flygplats i England. Året var 1938, krigsmolnen mullrade ovanför Europa och en ung Povel Ramel var på väg tillbaka hem till Sverige efter en nöjesresa. På väg till sitt flygplan ser Povel att det råder stor uppståndelse kring ett annat, nyligen landat plan. Vad han tror är en affärsman viftar med ett vitt papper inför en jublande journalistskara. Povel tror att det rör sig om ett mycket förmånligt handelsavtal, "troligen gällande en garanterad import av ärter", som han skriver, eftersom han vid passerandet hör mannen säga något om "peas in our time". Först långt senare inser Povel att affärsmannen inte var affärsman och att han inte hade talat om ärter utan om fred, och att hans namn var Neville Chamberlain. Povel var alltså närvarande vid den historiska tilldragelsen när Englands premiärminister kom tillbaka från ett möte med den tyske rikskanaljen i München, och utropade sin triumf över att ha förhandlat sig fram till fred för Europa och världen. Som bekant gick det ju sådär.

Det tredje tillfället jag kommer att tänka på är 1968, mitt under upproriska studentprotester och en framforsande vänstervåg, då Povel Ramel något inopportunt sätter upp revyn "De sista entusiasterna", där han sjunger om att varje dag är som en lövad skrinda och att det bor en solkatt i varje skärva. Det var inte ord som rimmade väl med samtidens pessimister och trista realister. Vad tänkte han på? Han kanske inte visste bättre. Vi måste komma ihåg att Povel var tjugotvå 1944 och endast sexton den oroliga sensommaren 1938. Fast för 1968 finns det inga ursäkter, då borde han rimligen ha växt upp och mognat till insikt om allvarets vikt och betydelse. Då infinner sig dock frågan: tänk om det inte handlade om en brist på kunskap? Tänk om det var så att Povel medvetet undvek Världshändelserna och i stället såg som sin uppgift att vika undan en flik av den dystra samtiden och säga: titta här! Titta hur kul man kan ha om man inte tar världen eller sig själv på fullaste allvar och har det lite tjo och tjim istället?

Jag tror vi gör Povel en otjänst om vi tror att han var omedveten om allt elände som existerar. För att kunna vara så osvikligt optimistisk som Povel var så måste man vara medveten om även livets baksidor. Men vad är nyttan av att se eländet i vitögat hela tiden? Povel hade sina ögon riktade mot annat i tillvaron. Och tur är väl det! Om det är någonting som är konstant i Povel Ramels karriär så är det hans osvikliga förmåga att se glädjen i alla tillvarons vinklar och vrår. Livet måste inte vara tråkigt och färglöst, det kan spraka och studsa av livets alla glädjeämnen, som förresten kan vara så små som en strut karameller, att man har en tunga att smaka med eller den där underbara känslan när man tar av sig skorna. "De sista entusiasterna" är i själva verket en protestsång i ordets ursprungliga mening. Det är en protest mot alla sakliga livsförnekare och politiska dysterkvistar. I sången refererar Povel dessutom direkt till samtidens plakatpolitik: "Ja protester kan ske i vrede – men vår protest gör sig bäst i glädje / Vi kör med glada plakat, lägg märke till kontrasterna." Kalle Lind har apropå det här påpekat att Povel Ramels många uppmanande sångtitlar illustrerar hans livsmotto: "Ta av dig skorna!", "Blås på det onda", "Håll musiken igång", "Knäppupp! Relax! Koppla av!" Det var ett motto som han höll fast vid, oavsett om han var en handfull år och underhöll sin familj med påhitt, om han var odiskutabel stjärna i Knäppupp-revyerna, eller som vass memoarförfattare.

Var kommer glädjen ifrån? Vad var hans så kallade drivkraft? Povel ställer sig själv den frågan i memoarboken Följ mej bakåt vägen från 1993. När Povel Ramel var femton var han och hans föräldrar med om en trafikolycka. Bilarna på den tiden gick förvisso sakta men krocken blev ändå rejäl, och bägge Povels föräldrar dog i sviterna av olyckan. Povel Ramel fick inte det psykologiska stöd som han hade behövt och genomgick inte det sedvanliga sorgearbetet. Povel undrar i boken om han inte hela livet däremot har genomgått "ett slags bakvänt sorgearbete – i glädjens tecken." Det är fint och träffande sagt, och för en amatörpsykolog som jag låter det även trovärdigt.

Men det finns också en större historia här, som kanske inte förklarar Povels personliga drivkrafter, men som kan förklara varför hans typ av humor fick så stort genomslag vid mitten av 1900-talet. När Povel slog igenom var de flesta revyer och underhållningsproduktioner politiska till sin karaktär. Karl Gerhard sjöng till exempel "Den ökända hästen från Troja" mitt under brinnande krig 1940 med inte alls dolda pikar till Nazityskland och Quisling. För att förklara Povels framgångar kan man säga att publiken måhända var trött på kriget men också trötta på politiska utspel. Man ville ha någonting nytt. Povel har själv förklarat att han genom sin karriär har undvikit politiska spörsmål, som han skriver för att det finns alltför många som är tvärsäkra på hur saker och ting bör vara, och det finns få saker som är tråkigare. Men det är inte riktigt sant att Povel aldrig har tagit politisk ställning. Jag tänker bland annat på "Grisälven", en känga mot samvetslösa miljöförstörare, och "The nej tack jump", en rapp call and response-sång om kärnkraften. (Povel förespråkade linje tre.)

Jag har ingen personlig anknytning till Povels musik, han var länge bara en lustig farbror för mig. Men i takt med att jag har fått lyssna in mig på Povels sånger och läst mig till hans oerhörda betydelse för svensk underhållningshistoria, så har jag kommit att betrakta honom med nya ögon. Det finns ett djup även i det sorglösa, i de glädjefulla utspelen. Det finns en upptäckarlust och en formuleringsglädje och nästan barnslig lekfullhet i Povels inställning till livets alla sidor och fenomen. För att använda ytterligare en av Kalle Linds observationer: han satte lösmustasch på olika företeelser, inte av elakhet utan av nyfikenhet. Vad händer om man gör så här? Kan man göra blues på svenska? På hur många sätt kan man säga "grynkorv"? Hur kan man driva med Bellman och Taube? Var är tvålen? Genom det Ramelska tanketivolit studsade orden som en pingpongboll och ut kom de mest säregna och lustiga skapelser som svensk underhållningshistoria har sett maken till. Povel Ramel satte alltid glädjen och skrattet i första hand. Andra handen använde han för att hålla eländet och Världshändelserna på ett behagligt och passande avstånd, utom synhåll.