5. Selma Lagerlöf

Jag trycktes av den bittra ledan

vid vardagslivets jämna gång

Vad är det för person som har skrivit de här raderna? Är det en rastlös småbarnsförälder? En hemmasittande pensionär? En aspirerande poet? Egentligen kunde de ha blivit skrivna av vem som helst, när som helst. Livet består som bekant inte bara av fester eller högtider. Det mesta är mellanrum. När ingenting anmärkningsvärt sker och dagarna tycks flyta ut, förlora sina konturer och gå in i varandra. Och lika länge som vardagen har funnits har människor drömt om att ta sig bort ifrån den och dess krampaktiga grepp om drömmarna. Bort! Iväg genom seklerna. Upp! Högre! På en gåsrygg över landet.

Men de två citerade raderna är inte skrivna av vem som helst. Personen som höll i pennan var Selma Lagerlöf. Mårbackaflicken som blev Nobelpristagare. Som spann berättelser av värmländska folklegender. Som skrev episka romaner vilka enligt Elin Wägner har förmågan "att sopa bort allt annat ur medvetandet så länge de varar”. Och som på äldre dar huserade drottninglik på gården Mårbacka, med knut i håret och högdraget utseende, och med journalister och beundrare som gömde sig i buskagen för att få syn på berömdheten. Det här är en text om henne, men också om en flicka som när hon var tre och ett halvt drabbades av en förlamning i bägge sina ben. Förlamningen försvann lika plötsligt som den kommit, men kvarvarande problem i höften dömde henne till stillasittande och inomhustillvaro. En flicka som bestämde sig att bli författare när hon var sju, och som läste hela Bibeln som tioåring för att hon hade fått för sig att Gud skulle se henne och att det skulle göra hennes svårt sjuke far frisk.

De två inledande raderna visar att Selma Lagerlöf, precis som de flesta människor, leddes vid vardagens enformighet. De är från en längre dikt vid namn Madame de Castro, som Selma skrev när hon var omkring trettio år gammal, i Landskrona när hon jobbade på Elementarskolan för flickor på dagen och skrev nya kapitel på debutverket Gösta Berlings saga i sitt vindsrum på natten. Det är en lockande tanke att hennes egna fantasifyllda berättelser även för henne var ett sätt att fly vardagen och dess likgiltiga rytm. För fantasin var lika viktig som tillflyktsort för den trettioåriga läraren i Landskrona, för den åldrande Nobelpristagaren på Mårbacka, som för flickan som inte kunde leka utomhus som alla andra barn, utan som hittade på och begav sig ut på fartfyllda äventyr från flickrummet.

Selma Lagerlöf var etta på min personliga lista och jag ska strax förklara varför jag håller henne så högt. Men innan jag gör det måste jag beskriva vilken litterär gigant vi har att göra med. När Jessica Gedin, som leder litteraturprogrammet Babel i SVT, avslöjade att hon inte hade läst ett enda ord av Selma Lagerlöf, var det många som blev upprörda. Sedan var det en del som blev upprörda på de som blev upprörda och ännu en utslitande kanondebatt vidtog. Jag har inga starka åsikter om en kanons vara eller inte vara, men bara genom bli föremål för en sådan debatt bevisade Selma sin plats i en sådan. Även internationellt är Selma Lagerlöf ett stort namn. På trettiotalet var hon rent av den mest berömda av alla skönlitterära författare. I världen.

Ändå kan jag inte komma ifrån känslan av att hon är lite missförstådd. Jag rycker till varje gång någon beskriver Selma som "den snälla sagoförtäljerskan". För jag tycker att det är en otillräcklig bild av vem Selma Lagerlöf var och de böcker hon skrev. Det finns så mycket allvar, psykologiskt djup och skärpa i hennes texter att det känns fel att reducera henne till en beskedlig sagotant. Selma skrev sagor och legender, inte i första hand för att skriva sagor och legender, utan för att dessa genrer var tacksamma uttryckssätt. Att läsa Selma Lagerlöf kan vara som att förlora fotfästet och glömma bort vardagen och allt som pågår runt omkring en. Men det är ingen idyll vi tas med till. Med Kerstin Ekmans ord vill jag säga: "Passa er, under ytan har hon placerat en sprängladdning."

På ett liknande vis finns det personer genom litteraturhistorien som har sett henne som endast en förmedlare av värmländska sägner och myter. Det var en bild som förstärktes av Selma själv, när hon beskrev sig som en åskådare av människorna och deras passioner. Men Selma var ingen person som satt passiv vid sidlinjen. Läs bara de här raderna ur Gösta Berlings saga:

Obevekligt är hjärtat i sin gamla vana att älska. För hvarje ny kärlekssorg vet det ingen annan lisa än ny kärlekslycka. Så måste den, som bränner sig på hett järn, döfva svedan genom att bränna sig än en gång.

Och

Må vi ej ängslas öfver lifvet! Hvem seglar i en trygg farkost? Rundt om oss svallar sorgen som ett böljande haf, se vågorna slicka hungriga skeppets sidor, se de rusa upp till äntring. O, intet säkert fäste, ingen fast mark, ingen trygg farkost, så vidt blicken når, blott en okänd himmel öfver en ocean af sorg!

Gösta Berlings saga är fylld av den här typen av kraftfulla och träffsäkra iakttagelser. (Jag har ett helt dokument med citat ur boken på min dator.) Ingen kan inbilla mig att tro att en författare som skriver på det här viset om livet och kärleken inte har känt brännande kärlekslycka eller skoningslösa sorger! En biografisk detalj är att Selma var lesbisk och hade kärleksförhållanden till åtminstone två kvinnor. Även om det inte går att dra raka biografiska paralleller mellan person och verk så finns Selma Lagerlöf alltid närvarande i hennes böcker. Hennes metod var enligt Wägner att "hänsynslöst" kasta ut sitt eget själsliv i berättandet. Om vi ställer citaten ur Gösta Berlings saga bredvid raderna ur Madame de Castro framträder en bild av en författare som medvetet, i opposition mot "vardagslivets jämna gång", konstruerade en annan verklighet, där kärleken känns extra intensivt, där det aldrig finns fast mark under fötterna, där lyckan hela tiden hotar att kollapsa ner i en ocean av sorg, och där det finns plats för fantastiska och otroliga händelser.

Och som sagt, det är en verklighet som inte präglas av ro och harmoni. Jag vill se Selma Lagerlöf i det här stycket, åter igen från Gösta Berlings saga:

Ack maj, du kära, ljusa månad, har du någon gång gifvit akt på ett barn, som sitter i sin moders knä och lyssnar till sagor? Så länge barnet hör talas om grymma jättar och om sköna prinsessors bittra lidande, håller det hufvudet upprätt och ögonen öppna; men om modern börjar tala om lyckan och solskenet, sluter den lille sina ögon och slumrar in så stilla med hufvudet mot hennes bröst.
Se, du vackra månad, ett sådant barn är ock jag. Må andra lyssna till tal om blommor och solsken; men för mig väljer jag de mörka nätterna, fulla af syner och äfventyr, för mig de hårda ödena, för mig förvildade hjärtans sorguppfyllda lidelser.

Det här är den främsta anledningen till att jag älskar Selma Lagerlöf och hennes berättelser. Hon är barnet som tråkas ut av lyckan och solskenet, och som spärrar upp ögonen när det farliga och äventyrliga kommer på tal. Och som förmodligen skulle sky uppbyggliga historier där ingenting skrämmer eller oroar, och där ingenting riskeras eller står på spel. Vad jag kanske främst invänder mot i den förenklade bilden av Selma är synen på sagor och legender som ofarliga äventyrsberättelser. Som bekant kan sagor och barnböcker innehålla minst lika mycket allvar, mörker och fara som vilken "vuxenbok" som helst.

Det är ingen tillfällighet att jag har uppehållit mig mycket vid Gösta Berlings saga. Det var som sagt Selma Lagerlöfs debutbok, och den säger så oerhört mycket om Selma själv. Det var med den hon presenterade sig till världen och den svenska litteraturhistorien. Idén till boken kom till henne när hon gick Malmskillnadsgatan fram i Stockholm. Det gick upp för henne att hon lika gärna kunde dikta om sin hemtrakt och dess människor som att hitta material i gamla böcker och andra mytologiska traditioner. Gösta Berlings saga skildrar bygden kring sjön Fryken (i boken "Löven") i Värmland. Men även om boken utspelar sig i hennes hembygd är det ingen skildring av det verkliga landskapet, utan ett "fantastiskt och förstorat Värmland", som Gustaf Fröding så träffande uttryckte det. Det är ett förtrollat och mystiskt landskap som framträder i boken. Och Löven är ingen vanlig sjö, den är med Selmas ord "mina drömmars sjö, omkring vars stränder jag sett gudar vandra." 

Gösta Berlings saga publicerades 1891, mitt under den svenska litterära realismen, och boken möttes av blandad kritik. Fröding var en av få entusiastiska recensenter. Till skillnad från realisterna som ville skildra livet som det är ville Selma Lagerlöf skriva storslagna berättelser med vindlande handling och fantastiska händelser. Boken inledde ett produktivt författarliv. Selma skrev noveller, dikter och ett flertal romaner som gjorde henne framgångsrik och älskad. Enligt Elin Wägner, vars biografi om Selma Lagerlöf jag har vänt mig till vid ett flertal gånger i den här texten, hade hon "en expansiv själ som ville spränga gränser, i vilken riktning den än kastade in sin kraft." Herr Arnes pengar, Kejsarn av Portugallien och Jerusalem är några av mina personliga favoriter, vid sidan av Gösta Berlings saga. Men även om det finns en fantastisk underton i alla Selmas berättelser så utspelar de sig inte bara i fantasins sfär. Det är snarare kollisionen och dynamiken mellan realism och fantasi som är utmärkande för hennes berättelser. Som när den fjortonårige Nils Holgersson klättrar upp för gåsryggen eller när torparen Jan i Kejsarn av Portugallien håller upp sin egen konstruerade fantasi som ett skydd mot verkligheten.

Det blir lätt fånigt om man ska försöka beskriva hur mycket en författare har betytt för en. Hur formulerar man ens det? Jag läste de allra flesta av Selma Lagerlöfs böcker under en ganska kort tidsrymd, och under den tiden var det det enda jag tänkte på. Nu var det däremot ett tag sedan jag återvände till hennes värld. I min bokhylla står några av hennes böcker och jag gillar att få syn på dem när jag städar. Jag vet inte när det blir dags igen. Det enda jag vet är att det kommer ett ögonblick när jag kommer att behöva dem. När jag befinner mig i ett mellanrum. Det är då jag kommer att ta fram en av Selmas böcker och ta del av den förstärkta verklighet där livet och kärleken känns extra intensivt. Där det fantastiska kan hända och händer. Bort! Upp! Högre!