37. Björn Borg

Gladiatorkampen utkämpas i Londons eget lilla Colosseum. Läktarna är fyllda av människor som kommit dit för att förföras och förtjusas; det kanske inte är blod de suktar efter, men det är ändå en strid de ska bevittna och som alla strider återstår till slut bara dess ofrånkomliga resultat: seger och nederlag. De två kombattanterna är traditionsenligt klädda i vitt och är mästare på det de dedikerat sina liv åt. I övrigt finns det få likheter mellan männen som denna soliga sommardag femte juli 1980 har arenans – och världens – blickar riktade mot sig. På ena sidan nätet som separerar slagkämparna återfinns en blodfylld New Yorkare, som likt någon av Daenerys drakar är eldsprutande, har nära till utbrott, är intensiv och passionerad. På andra sidan: The Ice King. Den nordiske mannen med orörligt minspel, till synes opåverkad av om striden för tillfället går hans väg eller inte, har vanan att oförtröttligt mala ner sina motståndare med kylig elegans. Hans omänskliga disciplin verkar skräckinjagande på motståndarna. En Björn, i sin styrka och obeveklighet, en Borg i sin ointaglighet: vinner han den här matchen har han vunnit ofattbara fem Wimbledonturneringar i rad.

Innan jag går vidare med matchen, en anspråkslös fråga: Vad är poängen med sport egentligen? Många pekar på rent instrumentella fördelar. Idrottande ger god hälsa och ökad självkänsla. Särskilt lagsporter skänker gemenskap och kan träna utövarna i ledarskap, kamratanda och uppoffringsvilja. Jag tycker att det är otillräckliga förklaringar som dessutom, för att använda en sportmetafor, missar målet. För det första kan idrottande naturligtvis lika gärna leda till negativa konsekvenser. Det är vanligt med i förtid förstörda kroppar, sänkta självförtroenden och förgiftade gruppmiljöer med mobbing och utanförskap. För det andra kan man fråga sig om det verkligen är så att vi först ser idrottandets potentiella fördelar och sedan tar ett rationellt beslut att utöva en viss sport. Jag tror inte att några positiva konsekvensanalyser ligger bakom åttaåringars beslut att under uppförandet av några enkla regler ilsket försöka brotta ned varandra på den stelfrusna jordplätten på skolgården. Idrottandets fördelar för de aktiva förklarar heller inte varför miljontals människor väljer att följa andras sportande. Hur kommer det sig att Nelson Mandela desperat försökte (och lyckades!) övertala sina väktare i fängelset på Robben Island att ställa in en transistorradio i cellen så kan kunde lyssna på ovan nämnda Wimbledonfinal, den mellan John McEnroe och Björn Borg? Varför valde en så till synes blasé celebritet som Andy Warhol att gå upp i den tidiga ottan för att från andra sidan Atlanten följa matchen i realitid i tv? Jag ska återkomma till det, men nu måste vi återgå till finalen.

Matchen spelas i bäst av fem set och Borg förlorar första setet stort. McEnroe tycks nästan lite betryckt av att allting gått så oväntat smärtfritt i matchinledningen. Han har själv sagt att det oroar honom när det går alldeles för lätt, eftersom han då får en känsla av att det snart måste hända någonting dåligt. Amerikanen spelar lite trevande i andra set, men har fortfarande ett klart spelmässigt övertag över svensken, som inte alls får igång någon rytm i sitt spel. Ska den fyrfaldige Wimbledonmästaren ge upp sin tron så här lätt? Vad är det som händer? Eftersom Borg inte visar några som helst reaktioner är det svårt att veta hur man ska tolka situationen. Spelar han långt under sin förmåga, som det verkar, eller har han helt enkelt mött sin överman? McEnroe vinner sina servegame enkelt, medan Borg får slita hårt för att vinna sina. Mot slutet av andra set, när ställningen är jämn, börjar den regerande mästaren äntligen prestera briljant tennis. Plötsligt är det 1-1 i set, trots att McEnroe dominerat matchen. Borg fortsätter spela på sin förbättrade nivå i tredje set, som han tar hem med 6-3. En setvinst till räcker för att han ska få sträcka pokalen i luften en femte gång. Nu lyfter sig båda männen rejält och spelar ut hela sina register. Publiken får se det gladiatorspel de längtat efter. När en strid närmar sig sin upplösning finns det ingen anledning att spara på krafterna och de verkligt stora kämparna höjer sig i avgörande stunder.

Setet vajar fram och tillbaka i än den enes favör, än den andres. När ställningen är 6-6 väntar tiebreak. Först till sju vunna bollar, med krav på att vinna med två poängs marginal, är vad som gäller. Det är ett gastkramande skådespel som utspelar sig och ska komma att bli tidernas mest berömda tiebreak. Vid ställningen 11-10 till Borg slår McEnroe en boll som tar i nätet: först av allt hör man en kvinnas skrik, innan suset från hela arenan följer efter – bollen trillar precis över nätkanten och ner på Borgs sida av planen. 11-11. Svensken tar utan fördröjning upp bollen från marken och går tillbaka till baslinjen, som vore det vilket träningspass som helst. Han har ytterst oturligt missat en chans till seger i hela turneringen, men visar inga tecken på besvikelse. När McEnroe tidigare missat en möjlighet till setvinst låg han länge liksom utslängd på banan, flåsandes i en kombination av frustration och utmattning. Kontrasterna i personligheterna gör en redan hyperspännande final än mer fängslande. Vi vill att idrottsrivaler ska skilja sig åt, representera olika livshållningar och attityder. Brasiliens bekymmerslösa skönhetslir mot Tysklands maskinella laginsatser, Messis skimrande naturbegåvning mot Ronaldos magrutor. Skillnaderna förstärker vår upplevelse av sportvärlden som en saga om gott och ont, där olika färgstarka karaktärer bidrar med just sitt sätt att vara till berättelsen.

Men hur var det nu med sportens poäng? Filosofiprofessor David Papineau avfärdar de instrumentella värdena som jag nämnde tidigare och menar att utövandet av fysiska förmågor är ett grundläggande gott, på samma sätt som lycka, vänskap, familj och trygghet.

It [sport] is valuable in itself. Pride in physical performance is a deep-seated feature of human nature. Human beings hone their physical abilities and find value in exercising them. I don’t think we should look beyond this to find justifications for sport. Saying that sport is worthwhile because of its positive spin-offs is like valuing friendships because they will advance your career. 

Författaren David Foster Wallace har också uttryckt sig intressant om saken. Skönheten i de mest fantastiska stunderna i sport, som bara de bästa atleterna kan skänka oss, hävdar han är något allmänmänskligt tilltalande som är oberoende av kulturella normer. Det är inte heller en skönhet som vi njuter av i egenskap av sexuella varelser. Det handlar, skriver han, om människans försoning med det faktum att hon har en kropp. Hur ska man förstå det? Kanske är det så att när vi ser Björn Borg hinna upp en omöjlig boll för att sedan slå ett perfekt passerslag ur svårast möjliga vinkel, så häpnas vi över vad den mänskliga kroppen kan klara av. Tänk att någon av vår art, en fantastisk idrottsperson, kan få klumpen som vi består av (eller omringar vår själ, om ni så vill) att utföra sådana under av komplett kontroll, fullständig balans och intrikat teknik - under stort mentalt tryck dessutom! Det får oss att beundra kroppen på ett alldeles särskilt sätt. Ja, möjligen handlar det om någon sorts försoning. Jag tror att vårt intresse för idrott egentligen grundar sig i dessa mer fundamentala aspekter rörande vår existens.

Sedan är det nog något mänskligt i vår fascination för berättelser och skådespel. Wimbledonfinalen 1980 var ingenting om ett inte ett skådespel. De två spelarna fortsatte att vägra vika sig i fjärde setets tiebreak. "They have looked down the gun barrel and they both still survive", som den engelska kommentatorn uttryckte det. Till slut föll Borg med siffrorna 18-16. Han har sagt att tiebreakförlusten var en av sina värsta stunder i karriären. Vilket tecken på hans mentala styrka att han efter denna besvikelse ändå inte vek ner sig i femte och avgörande set. Även det blev nagelbitande jämt, men Borg vann slutligen med 8-6, och tog därmed hem matchen med 3-2 i set. Finalen utgjorde krönen på hans karriär. Han vann en Grand Slam-turnering till, Franska öppna året därpå, men förlorade nästkommande Wimbledonfinal mot just McEnroe, som då fick sin revansch.

Björn Borg, Sveriges genom tiderna största tennisspelare, slutade snart efter det med tennisen helt och hållet bara 26 år gammal. Han hade då vunnit hela elva Grand Slam-turneringar på relativt kort tid. Sedan dess har han mest ägnat sig åt affärer. Borg har alltid varit intresserad av pengar. Han krävde ofta stora summor för att gå med på att delta i turneringar i Sverige och spela Davis Cup med landslaget. Det finns ärligt talat inte mycket jag finner sympatiskt eller ens särskilt intressant med hans person, förutom just det som är så starkt kopplat till hans framgångsrika karriär. Borg bestämde sig tidigt för att bli bäst i världen. När han gick i nian och Svenska tennisförbundet ville få honom att sluta grundskolan, pratade lille Björn själv med rektorn. När rektorn ville varna honom för risken att stå utan skolutbildning ifall hans karriär inte skulle ta fart, så svarade femtonåringen: "Om jag inte tillhör den yttersta världseliten när jag är 18-19 år, då slutar jag med tennisen och skaffar mig den utbildning jag behöver." Naturligtvis nådde han målet inom utsatt tidsram. Vad gällde hans berömda iskyla så har han avslöjat att det bara var en fasad. "Inom mig kokar jag", har han kommenterat saken. Som ung fick han ofta fruktansvärda utbrott på planen och föräldrarna hotade med att sluta kolla på hans matcher om han inte skärpte sig. Flera gånger blev han avstängd för sitt uppträdande. En dag bestämde han sig helt sonika för att sluta visa känslor på banan. Det är denna disciplin och målmedvetenhet som fascinerar mig när det gäller Björn Borg. Hur många kalsonger han har sålt bryr jag mig inte om. Inte heller hans beryktade romanser under 80-talet. Vad som intresserar mig är hur en människa under pressade omständigheter kan plocka upp en förlorad matchboll, och sedan med bibehållet lugn använda all sin koncentration, styrka och teknik för att vinna över världens främsta tennismotståndare. Och jag tror nog att det var just denna fascination för människors förmåga till små fysiska och mentala mirakel, som fick Mandela att ropa på sina vakter den där sommardagen den femte juli, 1980.