24. Cornelis Vreeswijk

Några bilder ur en barndom. Jag går i lågstadiet och de vuxna männen – d.v.s. killarna som går i fyran eller femman – brötar runt på skolgården och sjunger rader ur Frank Zappas "Bobby Brown" och Cornelis Vreeswijks "Brev från kolonien". Jag kan fortfarande höra ekona från snubbarna som vrålar ut i kör: "Hejsan morsan, hejsan STABBEN!" på väg till matsalen. --- En äldre vän försöker förklara vad "kärlekskrank" betyder efter att jag för första gången stött på ordet i låten "Polaren Per är kärlekskrank". Jag är inte säker på att han lyckas. --- Det är en höstkväll och jag vill spela musik på min nya cd-spelare, en surrande lite grå sak, och har inte många skivor att välja bland. Vilka kan det ha varit? Ett par Elvis Presley-album, Dr. Albans Hello Afrika, samlingsskivan 25 Golden Country Hits och nyinköpta Live - Montmartre, Köpenhamn av Vreeswijk. Jag väljer den sistnämnda och bekantar mig för första gången med Mördar-Anders och märkliga historier om nån viss Don Quijote.

Han har alltid varit med, Cornelis. Historien som spreds om att han gick runt med ICA-kassar fyllda av pengar istället för att, ni vet, ha pengarna på banken – när hörde jag den för första gången? Minns inte. Polaren Per, hönan Agda och Ann-Katarin Rosenblad är nästan lika självklara karaktärer från min barndom som Skalman och Emil från Lönneberga. Naturligtvis gick en massa saker över huvudet på mig. Jag har till exempel svårt att tro att den nioåriga Martin riktigt förstod vem sportiga Marie var, hon som "fullgör sin plikt uti sitt distrikt / med hela kroppen". Vad detta socialen var för något, som polaren Per gick till titt som tätt, hade jag inga begrepp om. För att inte tala om hur främmande jag stod inför de gammalmodiga ord och poetiska referenser som dyker upp här och där i hans sånger.

Livet tuffade på. Uppmärksamheten riktades mot allt möjligt spännande. Fotboll och förälskelser. Diego Maradona och Narniaböcker. När musiken så småningom upptäcktes igen var det i första hand rock och pop som gällde. Gubben Cornelis föll i glömska, denna självklara men lite mossiga trubadur. Ännu mindre plats fick han när barndomen så småningom övergick till ungdom och tidiga vuxenår. Blödig indiepop, soul, hiphop och TTA virvlade runt i hörlurarna. Cornelis Vreeswijk, med sina gamla Bellmantolkningar och otidsenliga buffelstil kändes oerhört långt borta. Vad fanns att hämta där egentligen? Riktigt mycket, skulle det visa sig.

Det är först på senare år jag förstått vidden av Cornelis uppfinningsrika ordkonstnärskap. Det är en rent språklig njutning att lyssna på honom. Med kvickhet och poetisk finess tar ciceron Vreeswijk med lyssnaren på upptäcktsfärd i små egendomliga världar, där diverse missanpassade typer är huvudpersoner i än lustiga, än sorgliga historier. Inga jämförelser i övrigt, men samma nyfikna förväntan på hur han ska berätta sin historia känner jag inför de skickligaste rapparna, till exempel The Notorious B.I.G. Vilket snyggt rim väntar härnäst? Haha, vilket ordval att dra till med i sammanhanget! Åh, så vackert beskrivet. O.s.v. Naturligtvis stal han ofta från andra, främst melodier men också texter – det är ju så man gör, särskilt i den folkmusiktradition som Vreeswijk till stor del utgick ifrån. En sån som Håkan Hellström hade inte varit hälften så bra om han avstått från all intertextualitet. (Hellström har för övrigt i "Kom igen Lena!" lånat ett par textrader från just Cornelis. I "Visa till Veronica" hör vi textrader som "allt är bedrägeri men det struntar jag i, för du har så mjuka läppar" och "vad skulle vi annars göra".)

Cornelis har givit oss många innehållsrika historier, inte minst den han levde själv. Tolv år gammal anlände det holländska barnet till Sverige med sin familj. Fantomen och svensk poesi blev inkörsportarna till det nya språket, som Cornelis fick lära sig mer eller mindre på egen hand. Med tiden lärde han sig spela gitarr och började skriva visor. I början av 60-talet fick han göra några uppträdanden här och där. Så en dag kommer Fred Åkerström upp till Metronomes skivbolag för att sjunga in några visor av denne Vreeswijk. Det är bara ett problem. Bolagschefen och musikproducenten Anders Burman har bestämt att det vore bättre om Vreeswijk själv sjöng in dem. Sagt och gjort. Albumdebuten med Ballader och oförskämdheter kom ut i en liten upplaga. Cornelis åkte på semester till Nederländerna med sin fru och upptäckte när han kom hem att skivan hade sålt slut överallt. Blixtsuccén var ett faktum.

Cornelis hade, får man väl ändå säga, lite svårt att hantera framgångarna. Han var en livsnjutare av rang och fullständigt ointresserad av ekonomisk hushållning. Några års supande och ett antal barslagsmål senare var Cornelis inte bara fysiskt ganska illa däran utan dessutom skuldsatt upp över öronen. Under 60-talet hade han etablerat sig i breda folklager med hits som "Brev från kolonien" och "I natt jag drömde". Han utgav flera kritikerrosade skivor med klassiska låtar som "Balladen om censuren", "Grimasch om morgonen", "Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind", "Deirdres samba" och "Somliga går med trasiga skor". Han hade framgångsrikt tolkat Taube och samarbetat med storheter som Jan Johansson. Men på ett personligt plan hopade sig problemen och lyckan vände ganska snabbt på 70-talet. Som artist fortsatte han att vara produktiv men mellanrummen var nu större mellan de briljanta låtarna. Mot slutet av decenniet tilltog problemen i styrka. Kronofogden bultade allt hårdare på dörren. Drog- och spritmissbruket förvärrades. Han gifte sig igen, men det skulle snart leda till ännu en separation. Cornelis stack ifrån landet och bosatte sig i Köpenhamn. Snart diagnosticerades han med diabetes vilket tvingade honom att ge upp spriten och därpå följde besked om levercancer. Cancern tog hans liv 1987. Kroppen begravdes på Katarina kyrkogård, där Cornelis ligger bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius.

Men en intressant historia bör innehålla ljuspunkter också och det är glädjande att tänka på vilket uppsving Cornelis fick under de sista två åren av sitt liv. Han gjorde 1985 ett bejublat överraskningsframträdande i direktsänd tv, på Ulf Lundells nyårskonsert. Det var startskottet på en liten renässans för Vreeswijk som åtnjöt popularitet igen under sin sista sjukdomstid.

Idag framstår Cornelis Vreeswijk som en av de största vispoeterna som ägnat sig åt det svenska språket. Under det ytliga lagret av ibland sunkig gubbighet finns en uppfriskande bångstyrig frihetstörst. Cornelis avskydde konformism och förmyndarskapsattityder. I "Balladen om censuren" gör han sig lustig över moralpaniken kring sex och nakenhet, med ironin som verktyg:

För erotikens faror, bevara barnen små.
Som inte har en aning om hur illa det kan gå.
Nej låt dom hoppa hage och leka militär.
Och skjuta på varandra med leksaksgevär.
Låt barnen kriga lugnt och snällt och glömma allt sexuellt.
Som hotar dem från alla håll och nog är det väl tur.
Att vi här i landet har ordning och censur.

[...]

Damer utan kläder ska man inte titta på.
Fy skäms på sig medborgare som tittar ändå.
Det är onaturligt att se en kvinna bar.
Det kan man bli förstörd av den saken är klar.
Hon skulle haft på sig något lätt och dansat klassisk rysk balett.
Då hade det varit konst och befrämjat vår kultur.
Det här är väl ingen konst – censur, censur!

I "Getinghonung Provençale", kanske min favoritlåt av Cornelis, delger han oss sina erfarenheter från Amsterdam och olika städer på Franska rivieran. Slutsatsen är att det är ungefär samma moralister här som där, samma demonstranter här som där, samma kapitalister här som där. Livet är sig likt var man än är. Han gillar visserligen det soliga livet i Saint-Tropez, men noterar att det ändå inte är någon större skillnad på diskoteken och danserna där som hemma. Han avslutar med att konstatera att han överallt upptäckt "samma gamla längtan nån annanstans". Bland alla lustigheter och skrönor som präglar såväl Cornelis liv som texter, så finns det också rum för genuin livsinsikt.

Jag tror att Cornelis har varit en självklar del av mångas liv. Sannolikt är jag inte ensam om att ha minnen liknande dem jag inledde den här texten med. Kanske är det därför lätt att ta den där burdusa machomannen för given och nästan glömma bort hur bra han verkligen var. Men jag tycker att du ska lägga eventuella fördomar du har om honom åt sidan. Damma av dina gamla Cornelisskivor. Upptäck honom på nytt. Jag är faktiskt övertygad om att du kommer tycka det är värt det.

Fotografi av Hans Gedda