81. Jussi Björling

Den mänskliga rösten. Finns det något viktigare för oss? Föräldrar pratar med sina barn redan när de ligger i mammas mage, för att skänka lugn och skapa band. Sedan följer rösterna oss genom livet. Vi minns kraften i utskällningar, allvaret i förmaningar, lugnet i trösterika ord och kärleken i "jag älskar dig". Vissa röster förälskar vi oss i, andra står vi inte ut med. Få saker är så direkta, kan beröra oss så mycket, som en mänsklig röst. Den är också en central del i den kanske mest älskade konstformen av dem alla: musik. Det är nästan alltid sångaren som lyfts fram som frontfiguren i ett band, oavsett hur involverad denna är i låtskrivandet. Rösten är vägen in i musiken.

Med klassisk musik förhåller det sig lite annorlunda. Många är vi som verkligen uppskattar klassisk musik, den instrumentala delen, men som alltid haft lite svårt för opera. Som framställning på scen framstår den ibland pompös och fånig, som en teaterpjäs på anabola steroider, och sången i sig är på vissa sätt så verklighetsfrämmande att den kan upplevas som fånig och krystad även den. Med de rätta nycklarna och lyssningsövning så kan man förstås lära sig att älska även opera. För det krävs en öppen inställning och dedikation. Men så finns det sådana vokalister, även inom den klassiska musiken, som överskrider genren och tilltalar även den utan minsta intresse för opera. Det är, tror jag, när det finns något i själva rösten som bryter igenom alla barriärer och träffar hjärtat direkt. Jussi Björlings röst hade den svårfångade kvaliteten och det bidrog till att han blev en av alla tiders största tenorer – kanske den allra största.

Det finns ett avsnitt i Katarina Kieris ungdomsroman Dansar Elias? Nej! där den nedstämda tonårskillen Elias får kontakt med en gammal gumma som bor i lägenheten ovanför. Tanten bjuder in Elias till sitt hem och en krock mellan två generationer uppstår. Det är svårt att se hur de ska kunna mötas. Men det gör de – och det sker när hon snurrar igång en inspelning av Jussi Björlings älskade tolkning av arian "Nessun Dorma" från Puccinis Turandot. När klimax nås, vid en alldeles särskild stegring, så kan Elias inte hålla tårarna borta. Jag vet inte om jag själv gråtit till den, men ryser gör jag varje gång. Tanken att det skulle krävas nån särskild skolning för att uppskatta Björlings konst framstår här som fullständigt absurd. Möjligen krävs öron och ett centralt nervsystem, men det borde verkligen räcka.

Jussi Björling kom från en musikfamilj. "Det existerar inte ett vackrare bevis på genetikens kraft och skönhet, men också på dess obevekliga makt över avkomman" som Björn Ranelid på ren ranelidska valt att uttrycka saken. Jussi och hans bröder drillades tidigt, bara några år gamla, av sin stränge far. Pappa David hade inte nått de musikframgångar han hoppats på och nu skulle detta förstås tas igen genom barnens kommande triumfer. Bröderna reste runt och hade sångframträdanden under faderns överinseende, vilket innebar att Jussi, när han som sjuttonåring gjorde sitt intagningsprov till Musikkonservatoriet i Stockholm, var mer erfaren i branschen än man kunde tro. Sveriges store operasångare och sångpedagog John Forsell satt i juryn och konstaterade att den där Jussi hade potential. "Bör nog kunna bli något" står att läsa i hans anteckningar. Jo tack. Nationella framgångar följdes snart av internationella. Under 1930-talets första år gjorde Björling succé i land efter land. Han debuterade på ytterst prestigefyllda Metropolitan-operan 1938, vid 27 års ålder – vilket var sensationellt ungt. Sverige, med sin fantastiska tradition av superstjärnor inom den klassiska sången (Jenny Lind! Kristina Nilsson!), hade fått ett nytt stjärnskott.

Vad var det som människor älskade med just Jussi Björling? Förklaringarna varierar, men de flesta och de trovärdigaste återkommer till just det som jag pratat om: rösten. Björlings röst var varm och klar. Han var en mästare på de höga tonerna, vilka forsade ur hans strupe utan att förtunnas eller försvagas. Vissa menar att det faktum att Jussi hade svenska som modersmål bidragit till ett mer naturligt bemästrande av vissa vokaler (vi har ju till exempel våra märkliga ö:ljud) som andra sångare haft svårt med. Men mest av allt är det en sorts diffus mänsklighet i rösten som fascinerar, en öm melankoli. Han kan få en tre minuter lång inspelning av Ack Värmeland, du sköna att framstå som ett svepande tretimmarsepos fylld av historisk betydelse och tårfyllda scener. Hans mjuka röst gifte sig också bra med andra sångare. Lyssna särskilt till denna fantastiska duett med barytonen Robert Merrill.

Jussi Björling var en gigant i operakretsar, men också utanför. Han var en person som man kände till oavsett hur litet intresse man hade för opera. Tidningar skrev om honom och försökte rota i hans privatliv. Inte minst i USA var han under 40- och 50-talet en riktig kändis. Det kan som svensk vara svårt att ta in hur oerhört stor Jussi Björling både var och är. Vid hans död 1960 (49 år gammal, alkoholiserad) omtalades han som den stora förebilden för tenorkonsten över huvud taget. Inte sin tids största, eller något sådant. Nej – tenorsångens mästare punkt slut. Det är en status han har bevarat. Han är fortfarande den som sätter standarden för många av dagens tenorer. Sikta mot Jussi Björling, och du kanske når trädtopparna! Det är nästan lite rörande att läsa youtubekommentarer till klipp när Björling sjunger tillsammans med den världsberömde italienska tenoren Luciano Pavarotti (också det ett namn känt långt utanför operakretsar). Den klart dominerande tendensen bland dessa kommentarer är åsikter som att, jovisst, Pavarotti var duktig så klart, men det blir ju nästan lite pinsamt att jämföra honom med Jussi Björling. Nån måtta får det vara. Kul dock för Pavarotti att han fick sjunga tillsammans med den störste! Ungefär så går tongångarna. Pavarotti själv har sagt att han inför en ny roll alltid börjar med att lyssna hur Jussi sjöng den. Det sägs att Pavarotti, som svar på en intervjuares fråga om hur han jämför sig med Björling, ska ha svarat: "Please, I'm only human." Precis som med alla lite väl slagfärdiga citat så misstänker man att det kanske är påhittat eller tillrättalagt. Men det spelar mindre roll: det säger mycket om Jussi Björling att anekdoten lever och frodas.

Musikaliska trender kommer och går. Vilka instrument, stilar och produktioner som är hetast just nu ändrar sig så fort det uppstår ett nytt just nu. Men när dammet lagt sig så finns det en sak som fortfarande lyser klart: den mänskliga rösten. Den går aldrig ur tiden, blir aldrig inaktuell. Kanske är det därför som Jussi Björling – röstens mästare – fortfarande har makten att beröra oss.