Jag är uppvuxen med att Sverige är världens tredje bästa land i fotboll. Det kom därför som en mindre chock när jag insåg att det är vi inte alls. Tomas Brolin bröt foten en regnig kvalmatch samma höst och verkligheten kom ikapp. Sedan följde år av besvikelser. Alla landslagsupplagor fick bära oket av att jämföras med landslaget -94. Och med Brolins skada var min barndom slut. Världen är inte rosenrosa, den är en allas kamp mot alla. Livet är inte en dans på en regnbåge av drömmar, det är hårt, grymt och – alldeles för långt.
Men om Tomas Brolins benbrott representerar mitt uppvaknande till världens grymhet så representerar han också någonting mer hoppfullt. Han lärde mig att man kan komma ifrån sin invanda svenskhet. Man kan vara född i Hudiksvall och dribbla av brasilianare i ett världsmästerskap i världens främsta sport. Jag såg Tomas Brolin spela fotboll. Jag såg honom smeka fram passningar. Jag såg honom göra mål mot förvirrade rumäner. Jag såg honom betvinga gravitationen i en målgestspiruett. Jag såg honom dribbla. Fotboll kunde se ut så här.
Ibland hörs röster om att det är förvånansvärt få svenskar som spelar i utlandet. Röster som säger att "vi" borde få fram fler bra fotbollspelare. Det är det inte alls. Det borde vi inte alls. När jag skriver de här raderna är det mitt på dagen och hade det inte varit för snön på marken hade det redan varit beckmörkt. Jag tycker att den här texten rullar på ganska bra, men om jag säger det rakt ut så finns det alltid någon som ska påpeka att det där inte passar sig och som dämpar ens glädje. Jag föreslår att vi betraktar varje svenskt fotbollsproffs som ett mirakel. Eller åtminstone skänker en tanke åt alla ideella krafter inom det svenska idrottsväsendet.
Tomas Brolins flytt från Norrköping till Parma 1990 var ett sådant mirakel. Det här var på en tid när inte många i Sverige – särskilt inte en femåring i Örebro – hade möjlighet att se de italienska ligamatcherna. Jag såg aldrig Brolin spela för Parma. Men jag utgår från att han gjorde det bra. I Kristina Kappelins klassiska Italiensk dagbok från 2014 (pocketutgåva 2015), får vi i alla fall bakgrunden till Brolins Italienflytt. Parma hade nyligen tagit sig upp till Serie A och ägaren livsmedelskoncernen Parmalat ville ha unga lovande spelare som de hoppades utveckla och sälja vidare med vinst. Italienarna tjusades av svenskens nordiska bakgrund. Brolin själv tyckte att Parmas stadskärna var ful. Och när han beställde en Hawaii på en av stadens pizzerior var kulturkrocken ett faktum. Parma är känt för fyllda pastarätter som "tortelli d'erbetta" and "anolini in brodo", inte för pizza med ananas på.
Det är lätt att romantisera Serie A på 90-talet. Det här var långt innan dagens vältränade fullblodsproffs. Det här var långt innan Kim Källström avslöjade att han aldrig åt godis eller Cristiano Ronaldo visade upp sina muskler. Det här var en tid när fotbollsspelare gärna tog sig en pizza och en och annan eller alldeles för många öl efter en match. En enklare tid. Och Brolin passade in.
Tomas Brolin i Kappelins tappning framstår som ganska okunnig om alla politiska händelser runt omkring honom. Men man tjusas av hans bortskämda barnslighet. Det är klart att en nioåring väljer honom som idol, och inte säg Jonas Thern. Hur som helst vill man honom inget ont. Men ont gjorde det att se benbrottet hösten -94. Och ont gjorde det att se hans resterande karriär. Leeds. Aj. Crystal Palace. Ännu mer aj. När han slutligen la skorna på hyllan 1998 kändes det helt logiskt och följdriktigt. Vissa skulle säga att det var ett par år för sent. Men det är samma småskurna personer som vill rycka ifrån människor deras drömmar.
För några år sedan såg jag Kennet Andersson på en knatteturnering i Örebro. Han bar på ett nät med fotbollar, eller om det var en säck med västar och koner. Jag kommer inte ihåg. Jag kommer bara ihåg den gängliga gestalten och det karakteristiska leendet. Och så målgesten förstås, de där dubbla pistolerna. För den måste han väl ha gjort? Det var några år sedan nu, det är svårt att minnas. Men han kunde knappast ha gjort målgesten samtidigt som han bar på ett nät bollar eller en säck västar. Och varför skulle han göra den utanför fotbollsplanen? Jag måste minnas fel. Minnesbilderna blandas ihop.
Samma sak händer varje gång jag ser Brolins populära och uppskattade instagramkonto. Där får jag allt jag inte visste att jag behövde. En uppdatering från en pool i Mallorca, ett leende från en gammal fotbollshjälte, ett säkert helt okej travtips. På samma gång ser jag framför mig hans mål mot Rumänien, hans dribblingar mot Brasilien, den snabba frisparken mot Bulgarien. Tänk ändå, att VM-hjältarna från -94 går omkring mitt ibland oss, som vilka dödliga människor som helst.
Nu har jag tagit en lång omväg för att äntligen kunna säga: Jag har bara ägt en enda fotbollströja i mitt liv. En tröja jag stolt har burit och svettats i, en tröja jag har vunnit många påhittade världsmästerskap i, på gräsplanen utanför mitt barndomshem. En vit Parma-tröja med "Brolin" på ryggen.
* Källa: VM-krönikan 1994.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar