94. Elise Ottesen-Jensen

Det känns ibland som att det sexuella genom historien har varit överallt och ingenstans på en och samma gång. Det har omgärdats av förbud och lagar, skildrats i högstämd poesi och fört människosläktet vidare genom årtusendena - men det har också likt  få andra områden präglats av hysch-hysch och ovilja att tala klarspråk. Det är på sitt sätt förståeligt. Sex är förenat med barnalstring och därmed med stora frågor om hur vårt samhälle ska bestå, vilka vi är förpliktade att ta hand om och vem som ärver pengarna. Tillvaron är dessutom så djävulusiskt inrättad att det sexuella på samma gång är en mystisk och kraftfull drift bortom förnuftet, något brinnande i människan till synes omöjligt att behärska. Inte underligt att härskare, auktoriteter och förståsigpåare känt sig påkallade att bryskt kontrollera detta fenomen ovanifrån. Inte heller att mer romantiska naturer försökt bevara det som något gåtfullt och ogreppbart (ord som "sädesledare" och "slemhinna" kan som bekant få den mest glödande kärleksflamma att falna). Mystifierandet av det sexuella uppfattas kanske, åtminstone av oss upplysta svenskar, som något som förpassats till historiens skräphög - men handen på hjärtat, visst kan man än idag få känslan av att debatter om exempelvis porr och prostitution rör sig någonstans i Platons idévärld, snarare än i den smutsiga verkligheten?

Trots att det alltså återstår en del att göra, så måste det dock sägas att mycket har blivit bättre under de senaste hundra åren. I dagens Sverige har vi tillgång till preventivmedel, sexualupplysning i skolorna och Kropp & Knopp. Det har inte kommit gratis, utan varit ett resultat av hårda strider och enträget arbete. Utan en envis norska hade det antagligen tagit bra mycket längre tid.

Elise Ottesen-Jensen (1886-1973) hade personliga anledningar att engagera sig i sexualupplysningen. Hon var ett av 18 syskon, vars födslar successivt brutit ner hennes mor fysiskt och mentalt: "Mors kropp såg ut som ett perforerat landskap. Hon hade blånader och knutor och sprickor över hela kroppen efter sina arton graviditeter. En gång såg jag henne naken och efteråt grät jag." Elises syster Magnhild fick i tonåren en dotter utanför äktenskapet. Deras stränge far lät adoptera bort barnet och skickade iväg systern från hemmet. Magnhild hämtade sig aldrig från förlusten av sitt barn och dog tio år senare på ett hem för psykiskt sjuka. Så här med facit i hand kan engagemanget för sexualupplysning tyckas som en självklarhet i ljuset av dessa omständigheter. Men i regel finner vi ju oss i de mest gräsliga livsvillkor, så länge som de framstår som självklara och oundvikliga. Det oväntade och plötsliga lidandet är oacceptabelt, men det som ärvts i generationer resignerar vi inför. Det krävs alltså något utöver det vanliga för att för det första ifrågasätta vardagens spelregler och för det andra kavla upp ärmarna och bestämma sig för att göra något åt dem. Det som är så befriande med Elise Ottesen-Jensen är att hon var en människa som inte bara "tog ställning", utan också omsatte sin övertygelse i praktisk handling.

Elise kom till Sverige vid 33 års ålder tillsammans med sin svenske livspartner, syndikalisten Albert Jensen. Hon gjorde sig ett namn som skribent på den syndikalistiska tidningen Arbetarens kvinnospalt - "Kvinnan och Hemmet" - som publicerades varje lördag. Där hade hon den fantastiska terriern Helga Johansson (senare känd som Moa Martinsson) som frejdig kampkamrat. Signaturen "Ottar" inspirerades av en norsk sjöfarare som på 800-talet gjorde äventyrliga upptäcktsresor i Barents hav och skulle väl antagligen föra tankarna till djärvhet, nytänkande och norsk frimodighet. Smeknamnet skulle fortsätta att följa henne under resten av hennes liv. "Kvinnan och Hemmet" blev en braksuccé och det strömmade in brev från framför allt arbetarklasskvinnor, som berättade om sin vardag och sina problem. Det var bland annat så Ottar skulle fungera framöver, som en välbehövlig ventil där det tidigare inte funnits någon. Genom breven fick hon inblick i den uppsjö av nedtystade bekymmer som präglade kvinnornas vardagsliv. Hon bestämde sig för att fokusera sin outtröttliga kamp till sexualupplysningen. Hennes motto blev: "Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet."

Trots att det var förbjudet i lag att upplysa om preventivmedel, åkte Ottar land och rike runt, agiterade, informerade och provade ut pessar åt fattiga bondkvinnor. Hon kämpade mot det officiella samhällets prydhet, men kunde också dra nytta av den - det som inte kunde sägas i talarstolen kunde istället tas upp efteråt på tu man hand bakom skrank, på hemlighuset, eller på andra ställen dit präster, poliser och andra ordningsvakter av ren anständighet var förhindrade att närvara. Parallellt med resorna kring Sverige, fortsatte breven att hopa sig. Bland annat skrev flera homosexuella till henne i en tid då homosexualitet var kriminaliserat och det var förenat med socialt och ekonomiskt utanförskap att komma ut som bög eller lesbisk. Tack vare sitt kontaktnät kunde Elise rentav fungera som ett slags sambandscentral (kopplerska enligt somliga), som förde samman ensamma homosexuella med varandra.

Genom åren kom Elise att knyta kontakter med mängder av andra sexualupplysare både inom och utanför Sveriges gränser. Med några av dessa bildade hon 1933 Riksförbundet för Sexuell Upplysning (RFSU), där hon själv i över tjugo år fungerade som ordförande.  Elise hade en viktig och unik betydelse på så sätt att hon kunde knyta samman samman progressiva och kunniga läkare i den svenska sexualreformrörelsen, med vardagsverkligheten i fattig-Sverige. Hon hade som få andra i dåtidens Sverige direkt kontakt med både problemen och deras lösning. De frågor och problem hon inte själv kunde avhjälpa, kunde hon på så sätt slussa vidare till dem som kunde det.

Elise kom att leva så pass länge att hon fick uppleva hur hennes sexualpolitiska hållning blev norm hos de politiska makthavarna under 50- och 60-talet. Hon fick ta emot medalj från regeringen, blev hedersdoktor vid Uppsala universitet och Tage Erlander föreslog henne som mottagare av Nobels fredspris. Elise blev även en internationell berömdhet som ordförande i International Planned Parenthood Federation (IPPF). Hon fick kort sagt uppleva ett lyckligt slut man gärna unnar henne.

Jag vet inte om "den svenska synden" fortfarande är en grej, men jag vågar mig ändå på att slå fast att Sverige än idag är ett föregångsland vad gäller sexualupplysning. Till stor del är det Elise Ottesen-Jensen vi har att tacka för det. Blommor och bin är svåra att tala om, storkar lättare. Men hur mycket vi än älskar sagor och mystik, så ska vi inte låta dem begränsa och plåga oss. Förr eller senare är upplysning vår enda väg till frihet.