Bilden av den lidande konstnären som i armod uttrycker sitt innersta väsen på tavlans kanvas, efter ett liv fyllt av äventyr och tuberkulos, är faktiskt inte mer än ungefär två hundra år gammal. Innan dess hade man haft en mer prosaisk syn på konstnärerna. Michelangelo? Tja, det var väl mest en skicklig hantverkare som utförde de uppdrag hans arbetsgivare beställde av honom. (Först senare har man blickat tillbaka på de gamla mästarna med en vördnadsfull syn på dem som skapande genier.) Men under 1800-talet började det hända något. Fler konstnärer kunde ägna sig åt måleriet för sin (och dess) egen skull och konsten blev då, tja, konst och inte bara jobb. Samtidigt växte det fram en kritikerkår som hade makten att höja vissa konstnärer till skyarna. Tidsandan hade också förändrats: reaktionen mot den upplysningstid som hade premierat ideal som balans och harmoni, och som satte människans rationalitet på piedestal, blev allt starkare. Allt detta innebar att tiden var mogen för ett nytt sätt att se på konst. Personliga uttryck, subjektivitet och genialitet blev plötsligt centrala fenomen inom konsten. Charles Baudelaire uttryckte det kanske bäst, när han 1846 skrev: "När man säger Romantiken säger man den moderna konsten, alltså innerlighet, andlighet, färg, strävan efter det oändliga med alla medel som är egna för konsten."
I en sådan tid trädde Marcus Larson fram. Hans livsöde passade perfekt för den romantiska tidsåldern. Han checkade av de flesta boxarna: kringflackande ungdom på kontinenten, snabb uppgång och raskt fall, ett självförbrännande liv i sus och dus, olyckligt äktenskap, ung död (39 år) och ja - drabbad av tuberkulos. Många kallade honom för geni, medan andra såg honom som en sensationsmålare. Han var den typen det uppstår skrönor om. En dag började hans ateljé att brinna, vilket var en stor katastrof. Det sägs att Larson, när han på väg hem såg huset stå i lågor, stoppade människorna som samlats för att släcka branden. Istället tog han fram sitt staffli och målade av det brinnande huset.
Men det får vara som det vill med Marcus Larsons liv. Det är hans konst som verkligen fascinerar. Tänk dig att du är van att betrakta stillsamma landskapstavlor, med några kor som lufsar runt vid ett par björkar och lite vatten, och så plötsligt ställs du inför Larsons landskap. Vattenfall i Småland heter en av hans berömda målningar. Småland? Really? Jag tänker snarare på Mordor. Det måste närmast ha varit en chock för den intet ont anande landskapsavnjutaren, att drabbas av dessa oroväckande och vidunderliga skildringar. Larson var vår mest dramatiske 1800-talsmålare och likt andra romantiker ville han skildra det sublima i naturen. Det vördnadsbjudande finns i det oerhörda. Samtidigt ses det vildsinta också som ett uttryck för inre känslor. Stormen i naturen speglar stormen i konstnären. Om det verkligen förhöll sig på det viset, så kan man undra hur Larson egentligen mådde när han målade havsbilder som dessa.
Idag är "det romantiska geniet" ett starkt ifrågasatt begrepp. Det ligger knappast i tiden att ens tro på genialitet i konstnärlig mening (det luktar för essentialistiskt för många), och konstnärsromantiska ideal betraktas ofta som fåniga, ansvarslösa och alltför maskulint kodade. Men fasiken, gå till ett museum och titta på Marcus Larsons konst. Det får vara som det vill med såväl genikult som romantiska klichéer - hans bästa målningarna är i vilket fall fullständigt hänförande. De lyfter oss upp ur vår trista vardag och bort från vår vanliga verklighet. De kan med sin skönhet och intensitet nå in till rum inom oss som vi sällan klarar av att besöka på egen hand. Vi kan uppleva något som inte riktigt går att förklara. Är det kanske det som menas med sublimitet?
Men det får vara som det vill med Marcus Larsons liv. Det är hans konst som verkligen fascinerar. Tänk dig att du är van att betrakta stillsamma landskapstavlor, med några kor som lufsar runt vid ett par björkar och lite vatten, och så plötsligt ställs du inför Larsons landskap. Vattenfall i Småland heter en av hans berömda målningar. Småland? Really? Jag tänker snarare på Mordor. Det måste närmast ha varit en chock för den intet ont anande landskapsavnjutaren, att drabbas av dessa oroväckande och vidunderliga skildringar. Larson var vår mest dramatiske 1800-talsmålare och likt andra romantiker ville han skildra det sublima i naturen. Det vördnadsbjudande finns i det oerhörda. Samtidigt ses det vildsinta också som ett uttryck för inre känslor. Stormen i naturen speglar stormen i konstnären. Om det verkligen förhöll sig på det viset, så kan man undra hur Larson egentligen mådde när han målade havsbilder som dessa.
Idag är "det romantiska geniet" ett starkt ifrågasatt begrepp. Det ligger knappast i tiden att ens tro på genialitet i konstnärlig mening (det luktar för essentialistiskt för många), och konstnärsromantiska ideal betraktas ofta som fåniga, ansvarslösa och alltför maskulint kodade. Men fasiken, gå till ett museum och titta på Marcus Larsons konst. Det får vara som det vill med såväl genikult som romantiska klichéer - hans bästa målningarna är i vilket fall fullständigt hänförande. De lyfter oss upp ur vår trista vardag och bort från vår vanliga verklighet. De kan med sin skönhet och intensitet nå in till rum inom oss som vi sällan klarar av att besöka på egen hand. Vi kan uppleva något som inte riktigt går att förklara. Är det kanske det som menas med sublimitet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar